Upptagning av väggata och markavtäckning

Innan vägen kan byggas måste väggatan huggas upp. Den måste vara tillräckligt bred, minst 20 meter är en bra måttstock. I södra Sverige används ofta smalare väggator.
Upphugget, färdigt för nästa steg - markavtäckning.
Bild: Mats Hannerz

Innan vägbygget startar måste väggatan huggas upp. Den ska vara så bred att det är lätt för vägbyggaren att hitta rätt linjeföring inom väggatan, att undvika hinder, och få tillräckligt med byggmaterial till terrassen.

Helst minst 20 meter bred

En bra måttstock är en 20 meter bred väggata. Det ger utrymme för 4 meter vägbana, plats för dikesslänt på varje sida och fritt utrymme till skogskanten. Vägbyggaren har också vissa möjligheter att slingra vägen förbi besvärliga block och andra partier.

Om vägen måste gå på en bank, i en skärning eller i sidlut, behövs ytterligare bredd.

Det finns en regional variation i hur breda väggator som tas upp. I Götaland används ibland betydligt smalare väggator - 12-13 meter. Det kan fungera i yngre gallringsskog, men ökar risken att vägarbetet skadar träd och rötter på sidorna, och att det inte finns tillräckligt med plats för att hämta och gräva ner material för vägen. En smal väggata gör också att entreprenören har mindre spelrum att dra vägen förbi block och andra hinder.

Ibland behöver väggatan breddas

Ibland behöver väggatan vara bredare. Öka bredden med ungefär 5 meter vid:

  • bäckar
  • kraftiga sidolut
  • blockig terräng

Bredda 10 meter för mötesplatser och avlägg. Kom ihåg att planera för dessa redan vid linjeföringen!

Hugg ut rejält vid vändplanen. 45 meter diameter kan vara lagom.

Om väggatan är för smal

Det kan vara dyrt att göra för smala väggator:

  • om rotsystemen på kantträden skadas ökar risken för vindfällning och virkesskador
  • snöröjning kräver rejält utrymme bredvid vägen (tänk bredare i snörika trakter)
  • smalare väggator kräver mindre maskiner -> dyrare väg
  • svårt att hitta material till terrassen, och att gräva ner block och stubbar i vägslänten
  • svårare att hitta en optimal väglinje inom väggatan

Markavtäckning

På bra mark börjar vägbyggaren med att markavtäcka, d.v.s. plocka bort det översta marktäcket, och bryta bort stubbarna. Om undergrunden har god bärighet vill man undvika organiskt material, mossa, stubbar, grenar och humus i vägen.

Om marken däremot har sämre bärighet är detta inte lämpligt. Bärigheten är dålig på fuktiga eller finkorniga jordar, men även ensartade sedimentjordar, t.ex. sandiga sediment. Det befintliga marktäcket ger då istället en extra bärighet. På dessa marker sker normalt ingen markavtäckning vid anläggande av terrassen, mer än att stubbar vänds och klappas ner i undergrunden.

Senast korrigerad: 2016-11-11
Vägar

Kommentarer (0 st)