Al (Alnus spp.)

I Sverige finns de två alarterna klibbal (Alnus glutinosa) och gråal (A. incana).
Gråal (Alnus incana)
Bild: Lars Rytter

Klibbalens naturliga utbredning är huvudsakligen sydlig, Götaland - Svealand, medan gråalens är mera nordlig, Svealand - Norrland. Alarna står tillsammans för 1,5 % av det totala virkesförrådet på produktiv skogsmark.

Båda alarterna är mycket snabbväxande i ungdomen, gråalen något mer än klibbalen. Alarna har kvävefixerande bakterier i rotknölar och kan därför binda luftkväve. De fäller löven gröna med kvävet i behåll. Alarna är därför goda markförbättrare och kvävegödslare.

Klibbalen är det enda av våra trädslag som är anpassad till blöta marker. Den växer ofta vid gränsen till öppet vatten, men trivs också på friska marker. Den växer bäst på näringsrik mullrik jord med rörligt grundvatten och kan där nå en medelproduktion på ca 10 m3sk per ha och år.

Gråalen producerar bäst på frisk finjordshaltig mark, många gånger över 10 m3sk per ha och år, men växer också på torrare och mager mark. Den har en snabbare ungdomstillväxt än klibbal, som dock passerar gråalens höjdtillväxt efter ca 25 år. Klibbal är mycket ljuskrävande, medan gråal inte kräver fullt lika mycket ljus. Gråal är också mer frosttålig än klibbal och används bl.a. som amträd i planteringar med ädla lövträd.

Klibbal och al. Illustration Bo Mossberg.

Klibbalen till vänster har urnupna blad och skaftade alkottar medan gråalen till höger har spetsiga blad och oskaftade honhängen och kottar. Årsskotten på klibbalen är kala medan gråalens årsskott är tätt håriga. Illustration Bo Mossberg från Den Nordiska Floran.

Föryngring

Klibbal förökar sig vegetativt huvudsakligen genom stubbskott. I många alkärr har stubbskottsförökning pågått i flera generationer. Stubbarna utvecklas då till kraftiga s.k. socklar, som har stor betydelse för den biologiska mångfalden.

Fröförökning sker med små vingförsedda frön som mognar i kottar under hösten och sprids under senhösten - vintern.

Till skillnad från klibbal förökar sig gråal huvudsakligen genom rotskott.

Skador

Alarna betas sällan av vilt, däremot kan fejningsskador förekomma. De kan också drabbas av svampangrepp, i yngre ålder av grentorka (Cryptospora suffusa), men senare också av eldticka (Phellinius ignarius) samt fnösketicka (Fomes fomentarius). Dessa svampar ger röta i stammen.

En relativt ny skada på klibbal, som sprids längs vattendrag är algsvampen Phytophthora. Det är en vissnesjuka som upptäcktes i England 1993. Den leder till att träden så småningom dör. Den har spritt sig till kontinenten och anses som mycket allvarlig och har därför uppmärksammats på EU-nivå.

Alarnas blad kan ibland ätas av ett antal insekter, främst allövbaggen (Agelastica alni). En annan alspecialist är alviveln vars larver lever i bast och bark. Bastflugor kan ibland förorsaka fläckar i veden.

Ytterligare information finns i SLUs Skogsskada.

Virke

Gallring i klibbal. Foto Mats Hannerz.

Klibbalens karakteristiska röda snittytor lyser upp i ett nygallrat bestånd på Öland. Foto Mats Hannerz.

Klibbalens veddensitet är ca 370 kg per m3. Virket är starkt färgat, ljust rödbrunt. Splint och kärnved skiljer sig inte åt. Virket är lätt att ytbehandla och något mjukare men segare än aspvirket. Det är oftast rätfibrigt, vilket bl.a. gör det lämpligt som listvirke. Al används också till inredningssnickerier, t.ex. panel, och köksinredningar. Även möbler av al förekommer. Den klassiska användningen av alvirke var till trätofflor.

Gråalens virke har hittills använts i mycket liten omfattning.

Senast korrigerad: 2016-10-18
Löv

Kommentarer (0 st)