Al (Alnus spp.)

Sverige har två inhemska arter av al: klibbal (Alnus glutinosa) och gråal (Alnus incana) . Klibbalen dominerar i södra delen av landet, medan gråalen är vanligare i norrut.

Klibbalen gillar blöta marker

Klibbalen trivs bäst i blöta marker och är det enda av våra trädslag som är anpassat för dessa förhållanden. Den växer ofta vid gränsen till öppet vatten, men trivs även på friska marker. På näringsrik, mullrik jord med rörligt grundvatten kan klibbalen nå en medelproduktion på ca 10 m³sk per hektar och år.

Gråalen är snabbare i starten

Gråalen växer bäst på frisk, finjordshaltig mark, ofta med produktion över 10 m³sk per hektar och år. Den kan också växa på torrare och mager mark. Gråal har en snabbare ungdomstillväxt än klibbal, som dock passerar gråalens i höjd efter ca 25 år. Klibbalen är mycket ljuskrävande, medan gråalen inte kräver fullt lika mycket ljus. Gråalen är också mer frosttålig och används bland annat som amträd i planteringar med ädla lövträd.

Gråalen kan bli uppemot 200 år gammal i Norrland, medan klibbalen sällan blir över 120 år. Gråalen kan nå en höjd på 20 meter och klibbalen 25 meter.

Klibbalen till vänster har urnupna blad och skaftade alkottar, medan gråalen till höger har spetsiga blad och oskaftade honhängen och kottar. Årsskotten på klibbalen är kala medan gråalens årsskott är tätt håriga. Illustration: Bo Mossberg från Den Nordiska Floran.

Alens roll som markförbättrare

Alen är en betydande markförbättrare tack vare sina rotknölar, som bildas i symbios med kvävefixerande bakterier. Dessa bakterier omvandlar luftens kväve till föreningar som alen behöver, vilket är särskilt värdefullt i kvävefattiga marker. Denna symbios gör att alen kan fälla sina löv gröna (med kvävet kvar), vilket bidrar till ökad näring i den omgivande marken och därigenom främjar tillväxt och biologisk mångfald. Tack vare denna förmåga blandas alen allt oftare in i bestånd för att höja tillväxten.

Utbredning

Klibbalens naturliga utbredning sträcker sig huvudsakligen över Götaland och Svealand, medan gråalen återfinns i Svealand och Norrland. Alarna står tillsammans för 1,5 procent av det totala virkesförrådet på produktiv skogsmark.

Observationer av klibbal och gråal från Artfakta, SLU Artdatabanken. Flera källor ligger bakom utbredningskartorna, men en viktig källa är Artportalen, där både allmänhet och experter rapporterar in observationer.

Föryngring

Klibbalen förökar sig vegetativt huvudsakligen genom stubbskott. I många alkärr sker stubbskottsförökning över flera generationer, där träden och dess rotskott lever i buketter på upphöjda socklar. Dessa socklar kan vara mycket artrika och erbjuda miljöer för mossor, lavar, kärlväxter och insekter.

Fröförökning sker med små, vingförsedda frön som mognar i kottar under hösten och sprids under senhösten till vintern.

Till skillnad från klibbal förökar sig gråal huvudsakligen genom rotskott.

Skador och hot

Alarna betas sällan av vilt, däremot kan fejningsskador förekomma. De kan också angripas av svampar. I yngre ålder kan de drabbas av grentorka (Cryptospora suffusa), men senare också av eldticka (Phellinius ignarius) och fnösketicka (Fomes fomentarius). Dessa svampar orsakar röta i stammen.

En relativt ny skada på klibbal är algsvampen Phytophthora, en vissnesjuka som upptäcktes i England 1993 och har spridit sig till kontinenten. Den allvarliga sjukdomen leder så småningom till att träden dör, och har därför uppmärksammats på EU-nivå.

Alarnas blad kan ibland bli angripna av insekter, som till exempel allövbaggen (Agelastica alni) och alviveln, vars larver lever i bark och bast. Bastflugor kan ibland orsaka fläckar i veden.

Ytterligare information finns i SLUs Skogsskada.

Virke

Klibbalens veddensitet är ca 370 kg per m³. Virket är ljust, rödbrunt. Splint och kärnved skiljer sig inte åt. Virket är lätt att ytbehandla och något mjukare, men segare än, aspvirke. Det är oftast rätfibrigt, vilket bland annat gör det lämpligt som listvirke. Al används också till inredningssnickerier, som paneler och köksinredningar. Även möbler av al förekommer. Historiskt har alvirke även använts till trätofflor.

Generellt används gråalens virke i mycket liten omfattning.

Klibbalens karakteristiska röda snittytor lyser upp i ett nygallrat bestånd på Öland. Foto: Mats Hannerz.

Alens hårdhet enligt Brinell

Källa: Svenskt Trä – Träguiden