Hägg (Prunus padus)
Prunus padus, eller hägg som den kallas mer vardagligt, ingår i familjen rosväxter och består av två underarter: vanlig hägg (ssp. padus), vars blad har kal undersida, och nordhägg (ssp. borealis), där bladundersidan är hårig.
Utseeende
Häggen kan ha formen både av en buske och ett mindre träd, ofta flerstammigt, och kan bli ca 15 meter hög. Den har ett ytligt och vidsträckt rotystem och förökar sig lätt med rotskott och rotslående grenar.
Blommande hägg i alsumpskog i Västergötland. Foto: Gunnar Creutz, Wikimedia Commons.
Barken är gråbrun och doftar starkt av bittermandelolja om den krossas. Det gör även veden, vilket ger ett skydd mot skadedjur. Bladen är ovala med sågtandad bladkant. På bladskaftet sitter två små körtlar vid basen av bladskivan.
Blomningen sker i maj–juni, samtidigt eller kort efter lövsprickningen, och anger gränsen mellan vår och försommar. Häggens blommor är vita och har fem fria foderblad, fem fria kronblad, ett flertal ståndare och en pistill. Blommorna är starkt doftande och sitter i långsträckta klasar.
Häggens frukt kallas för häggbär och mognar i juli–augusti. Bären är svartglänsande, söta och sträva. Hela växten innehåller ämnet amygdalin som doftar bittermandel och kan vara giftigt i stora mängder.
Målning av hägg av Amédée Masclef (1858–1916). Det latinska namnet Cerasus padus är synonymt med Prunus padus. Källa: Wikimedia Commons.
Utbredning
Häggen invandrade till Sverige efter inlandsisens avsmältning för 12 000 år sedan. Idag finns den i så gott som hela landet, Gotland och Öland undantaget, och det beror på att den inte trivs i kalkrik mark. I fjälltrakterna förekommer mest underarten nordhägg.
Karta över häggens utbredning i Sverige. Observationerna har gjorts från flera olika källor och återger inte den exakta utbredningen (Källa: SLU Artdatabanken).
Ståndort
Häggen vill ha mullrik mark och växer i lundar och fuktiga till friska, öppna skogar samt på kulturmark, till exempel på åkerholmar, längs gärdesgårdar och i vägkanter. Den tål inte skugga särskilt bra.
Användningsområden
Häggens kärnved är gulbrun och splinten gulvit. Virket är segt, böjbart, ganska mjukt och lättbearbetat och användes historiskt till bland annat tillverkning av tunnband.
I dag används virket till möbelfanér, svarvämnen, slöjdvirke och verktygsskaft etc. Dock inte i någon större omfattning.
Förr i tiden nyttjades hägg också inom folkmedicinen till en rad åkommor. Till exempel användes avkok av häggbark mot frossa och feber, och bären som dysenterimedicin. Kvistar av hägg kokades och användes mot gikt. Garvämnen i barken sägs verka antiseptiskt och kunde användas på sår och mot ormbett.
Viktigt för mångfalden
Vid avverkning i barrdominerade bestånd eller andra områden där häggen är ovanlig räknas trädformiga häggar med en brösthöjdsdiameter på över sju centimeter som naturvärdesträd och sparas. Det beror på att de är blommande och bärande och därmed extra värdefulla för den biologiska mångfalden.
Skador
Häggens största fiende är häggspinnmalen, vars larver spinner in trädet i väv och kaläter det. Angreppen börjar vanligen synas efter att häggen har blommat klart på våren. Då täcks häggarna, mer eller mindre, in av en vit slöja.
Det är häggspinnmalens larver som spinner bon åt sig, och bona har det karakteristiska vita och luddiga utseendet. I bona bildar larverna sedan puppor och där kläcks också senare de färdigutvecklade fjärilarna, som är små och har vita vingar med svarta prickar på.
Tillväxten hos träden och buskarna påverkas negativt vid omfattande spinnmalsangrepp. Det är dock sällsynt att friska individer dör trots upprepade angrepp. Att angreppen upphör efter några år beror troligen på flera samverkande faktorer som svält, naturliga fiender, sjukdomar och ogynnsam väderlek.
Spinnmalslarver som spinner bo. Foto: Sharp Photography, Wikimedia commons.
Kuriosa
Häggens blomning brukar ses som synonym med sommarens ankomst. Du känner kanske till uttrycket: "mellan hägg och syren", den tid som av många ses som årets vackraste, när hela naturen vaknar upp och står i blom.