Lind (Tilia spp.)

Den odlade parklinden är en korsning mellan bohuslind och lind.

Utseende

Skogslinden kan bli 30 meter hög och har kort, kraftig stam med en stor, rikt förgrenad krona. Linden kan bli mycket gammal och kan skjuta nya skott även när den blivit avbruten. Bladen är hjärtformade med sågad kant och rödbruna hårtofsar i nervvinklarna på undersidan (bohus- och parklinden har vita hårtofsar). Linden blommar sent, i slutet av juli. Frukterna är nötter som flyger iväg med hjälp av stödbladet. Lindens knoppar är assymetriska ("tumvantar") och ofta röda på solsidan och gröna på skuggsidan.

Skogslind (Tilia cordata). Illustration Bo Mossberg från Den nordiska floran.

Bohuslind (Tilia platyphyllos). Illustration Bo Mossberg från Den nordiska floran. 

Utbredning

Skogslinden växer vilt i små bestånd i Götaland och Svealand samt i bra klimatlägen i södra Norrland. Den är vanligast i Kalmar län. Oftast växer den i små dungar i blandbestånd, i före detta lövängar eller i otillgängliga rasbranter. Det totala virkesförrådet av lind i Sverige uppgår till drygt en miljon kubikmeter.

Bohuslinden växer vilt endast i Bohuslän och Halland men är planterad upp till Mellansverige och längs Norrlandskusten. Sannolikt är många av observationerna i kartan parklind, alltså korsningen mellan Bohuslind och skogslind.

Observationer av lind (skogslind) och bohuslind från Artfakta, SLU Artdatabanken. Observera att bohuslinden bara växer vilt i Bohuslän och Halland, i övrigt är det förmodligen den planterade korsningen parklind som visas på kartan. Flera källor ligger bakom utbredningskartorna, men en viktig källa är Artportalen, där både allmänhet och experter rapporterar in observationer.

Ståndort

Linden växer bäst på friska näringsrika marker men kan liksom eken också växa på leriga marker. Där bildar den ett djupt rotsystem och är mycket stormfast. I Sverige föryngrar sig linden sällan med frö. Vanligare är att den förökar sig med rotskott.

Virke

Lindskulptur från Susanne Demåne, Edestad, samt lindvirke. Foton Hans Fryk.

Linden är det lättaste och mjukaste av de inhemska lövträslagen. Många av Europas medeltida helgonbilder, liksom regalskeppet Vasas skulpturer, är skurna i lind och träslaget anses vara ett av de bästa att skulptera i.

Bildhuggarnas favorit

Linden är ett ströporigt träslag med svagt markerade årsringar. Vedens nyans varierar från vit till gulaktig. Efter torkning får färgen en lätt rödaktig ton. Virket har en matt glans med jämn och tät struktur utan tydlig teckning. Märgstrålarna framträder som glänsande, 1-2 mm höga, speglar på de radiella ytorna. I färskt tillstånd har veden en speciell doft.

Virket är lätt att klyva och bearbeta med alla slags verktyg. Lindens virke är segt och går därför bra att böja. Veden är inte väderbeständig och är känslig för röta och insekter. Vid torkning krymper virket förhållandevis mycket, men är stabilt när det väl torkat. All ytbehandling ger bra resultat. Virket är utmärkt att betsa och infärga och används därför ofta som imitation för valnöt, körsbär och ebenholts.

Mångsidig användning

Till de huvudsakliga användningsområdena för lindvirke hör sedan gammalt bildhuggeri, träsnideri och svarvning. Snidade detaljer på stilmöbler är ofta gjorda i lind. Eftersom häftstift och nålar lätt kan tryckas in i det mjuka träet är det ett uppskattat material för ritbräden, hattformar och trähuvuden för perukmakare. Andra speciella användningsområden är gjutmodeller, benproteser, behållare för torra varor och varor som är känsliga för dofter, tavelramar, trådrullar, tandpetare, teckningskol och blyertspennor. Även leksaker och köksredskap liksom delar till musikinstrument tillverkas av lind. Lindens ved är också lämplig för tillverkning av träull, pappersmassa samt spån- och fiberplattor.

Rep och korgar

Det svenska namnet lind har direkt samband med orden lin och lina. Den värdefulla bastråvaran, som utvanns genom bastflängning och beredning av fiber, används för tillverkning av rep, säckar, mattor, korgar och blomsterbast.