Lärkar (Larix spp.)

Det finns flera olika arter av lärkar. De som är mest intressanta för Sverige är hybridlärk (Larix europaea x leptolepis) i södra Sverige, som är en korsning mellan japansk och europeisk lärk, och sibirisk lärk (Larix sibirica) i norra Sverige. Ibland delas den sibiriska lärken upp i sibirisk och rysk lärk (Larix sukaczewii). Det är den ryska lärken som är mest använd i norra Sverige. 

I Sverige uppgick det uppskattade virkesförrådet av lärk till 2,6 miljoner m³sk år 2020, det vill säga ungefär 0,1 procent av det totala virkesförrådet (Källa: Riksskogstaxeringen).

Regler

Den sibiriska lärken växte naturligt i Sverige för 9000 år sedan, och betraktas därför som ett inhemskt trädslag, vilket gör att ingen anmälan till Skogsstyrelsen krävs vid användning. Hybridlärken räknas däremot som ett infört trädslag i lagens mening.

Omloppstid

Omloppstiden för lärk varierar, beroende på art, bördighet och syfte. I allmänhet kan den sibiriska lärken avverkas efter 55–75 år, men omloppstiden är bonitetsberoende och omloppstider på upp till 150 år förekommer.

För hybridlärk på god mark i södra Sverige är omloppstider mellan 30 och 45 år möjliga. 

Utseende

Lärkarna fäller sina barr på hösten och står därför kala på vintern. De mjuka barren sitter i grupper på kortskott. Barken är grov och fårad.

Lärkens kottar bland nyutslagna barr. Foto: Mats Hannerz.

Passande marker

Lärkarna trivs bäst på djup, lucker, frisk eller fuktig mark som sluttar, dock inte på styv lera. En enkel tumregel är att den sibiriska lärken för bästa avkastning bör planteras på marker med vegetationstyp blåbär eller bättre. Även på bördiga marker på hög höjd över havet kan den producera bra. Däremot växer den sibiriska lärken betydligt sämre på näringsmässigt svaga och torra marker och är där underlägsen exempelvis tall.

Hybridlärken växer bäst på fuktiga, väldränerade medelgoda lerjordar och passar upp till Mälardalen, medan den sibiriska lärken passar bäst därifrån och norrut. Båda lärkarna växer bra på goda och medelgoda ståndorter. Marker som är infekterade med rotröta bör undvikas. Hybridlärken är känslig för höstfrost. Frostlänta lokaler ska därför undvikas.

Tillväxt

Hybridlärken har normalt en högre volymtillväxt än gran. Tillväxten är hög i ungdomen, och kulminerar snabbare än hos gran. Den sibiriska lärken har en tillväxt under omloppstiden som motsvarar den hos gran. Lärkarna kan dock slutavverkas tidigare, vilket ger en långsiktigt högre och mer lönsam tillväxt.

Virkesegenskaper

Virket påminner om tallens virke men har högre densitet och hållfasthet. Kärnveden utvecklas tidigt och upptar en större andel än hos tall. Det gör att lärken anses vara naturligt impregnerad.

Sågad vara slår sig lätt vid kraftig torkning, åtminstone det virke som kommer från unga träd.

Virket är mindre efterfrågat som massaved, bland annat för att det ger ett lägre massautbyte. Klenvirket kan dock säljas som energived.

Kärnveden (den röda delen) utvecklas tidigt hos lärk. Den ger en naturlig impregnering. Lärkstockar i Böle norr om Kalmar. Foto: Mats Hannerz.

Användning

Sågade trävaror av lärk används till fasader och andra utomhusdetaljer, paneler och golv. Klenare dimensioner kan också användas till stolpar. 

Skador

Lärkkräfta

Alla lärkarter är mer eller mindre mottagliga för lärkkräfta (Lachnellula willkommii). Det är en svamp som främst lever av döda kvistar men också kan gå in i levande ved via sår och död vävnad. Lärkkräftan utbreder sig när trädet är inaktivt under vinterhalvåret.  Mindre grenar kan dö av angreppet, men på stammar och större grenar kan ”kampen” mellan svamp och träd bli långvarig. Lärkträd i åldern 10–20 år är mest utsatta, men individer i alla åldrar kan angripas. Hybridlärk har hög resistens mot lärkkräfta, medan den sibiriska lärken kan angripas, men har högre motståndskraft än den europeiska lärken. 

Lärkskyttesvamp

Lärkskyttesvampen (Meria laricis) infekterar lärkens barr där den orsakar nekroser, vilket avbarrar träden. Europeisk lärk är extremt känslig. Även hybridlärk kan drabbas av svåra angrepp, men är generellt sett mindre känslig. För japansk lärk finns rapporter om angrepp i Europa medan den på Nya Zeeland anses vara resistent. Lärkskytte gynnas av fuktig väderlek under det tidiga utvecklingsstadiet av barren och återkommande regn under sommaren kan därför ge upprepade infektioner. Lärkskytte förekommer ofta, men inte alltid, tillsammans med mjöldaggssvamp (Hypodermella laricis), som också gynnas av fuktig väderlek. Den kombinerade effekten av de båda svamparna kan ha betydligt större negativ påverkan än effekten av dem var för sig.

I plantskolor orsakar lärkskytte förluster i form av direkt dödlighet på lärk, vilket gör lärkskytte till en av de mest betydande sjukdomarna. Den upptäcks oftast på barrotsplantor under andra växtsäsongen. När svampen väl fått ett utbrott kvarstår sjukdomen oftast i plantskolan. Man bör därför rutinmässigt förebygga infektion av lärkskytte med besprutning av svampbekämpningsmedel.

Törskate

Törskatesvamp förekommer i två former, en värdväxlande (Cronartium flaccidum) och en icke värdväxlande (Peridermium pini). De angriper framför allt tall, medan lärksläktet anses vara betydligt mer motståndskraftigt. Detta gör lärk intressant på bättre tallmarker i törskatedrabbade områden i norra Sverige.

Rotröta

Alla lärkar kan angripas av rotticka. Rottickan orsakar rotröta i framför allt kärnveden och kan sprida sig högt upp i stammen. Eftersom lärk har en relativt mörk kärnved kan det ibland vara svårt att se begynnande rötangrepp i till exempel stubbskäret. Dessutom uppträder rötan ofta fläckvis i kärnveden. Lärk kan bli kraftigt smittad av rotticka vid plantering på mark där det tidigare beståndet utgjorts av rötinfekterad gran. Den verkar också kunna bli smittad väldigt tidigt.

Rostsvamp

Andra svampar som kan nämnas är rostsvampen (Melampsora epitea) som är den vanligaste svampen i salixodlingar. Den värdväxlar mellan salix och lärkträd men orsakar inte någon direkt skada på lärk. Bladrostsvampen Melampsora laricipopulina som kan vara allvarlig på poppel värdväxlar också med lärk men orsakar inte heller någon direkt skada på lärken.

Skadeinsekter

Den kanske viktigaste skadegöraren är snytbaggen (Hylobius abietis L.) som angriper lärkplantor i samma utsträckning som gran- och tallplantor. I de områden av Sverige där snytbaggen utgör ett problem, behövs därför någon form av plantskydd i kombination med en väl utförd markberedning.

En annan insekt som ger sig på lärk är lärksäcksmalen (Coleophora laricella) som kan vara en allvarlig skadegörare i planteringar och fröplantager i södra Sverige och utmed Norrlandskusten. 

Lärkborren (Ips cembrae Heer) är ytterligare en potentiell skadegörare som i utseende, storlek och levnadssätt har mycket stora likheter med granbarkborren. Den största skillnaden är att den föredrar lärk och att den även kan yngla av sig i klent virke. 

Granbarrlusen kan också angripa lärken. Angripna skott täcks av vit ”ull” och grenarna blir svarta av lössens utsöndringar. Barrmassan kan minska betydligt på grund av angreppen, vilket påverkar tillväxten negativt det närmsta året eller åren. 

Ytterligare insekter som kan angripa lärk men idag inte är några betydande skadegörare är lärkbock, bladstekel, larver av blomflugan Strobilomyia laricis, lärkträdsvecklaren och barrskogsnunnan.

Viltbetning

Lärk kan skadas kraftigt av viltbetning, men har en stor förmåga att återhämta sig. Den växer dessutom snabbt förbi det betningskänsliga stadiet.

Vind

Unga lärkar anses vara instabila och känsliga för vind. I äldre välgallrade bestånd är lärken mer stormfast. Jämfört med gran verkar lärken vara något mindre stormkänslig än gran.

Föryngring och skötsel

Plantering är den vanligaste föryngringsmetoden. Den sibiriska lärken kan också självföryngras. Plantorna är känsliga för snytbagge och behöver därför behandlas på samma sätt som gran och tall.

Lärkar är ljusälskande och behöver gott om utrymme för att växa och ge timmerdimensioner. De behöver därför gallras ofta och hårt. En hög stamtäthet i kombination med hög tillväxt resulterar snabbt i högt upphissade grönkronor, vilket reducerar trädtillväxten. För hybridlärk på bördig mark i södra Sverige kan exempelvis gallringar med 5–6 års intervall vara lämplig från ca 15 års ålder.

Behovet av lövröjning är oftast mindre än hos gran eftersom lärkarna växer snabbt i ungdomen.

Ofta planteras 2000–2500 plantor per hektar. Hybridlärken växer sedan snabbt och når brösthöjd redan efter 3-4 år. Den första gallringen bör göras tidigt, vid 15 års ålder. Ett lämpligt stamantal efter den första gallringen kan vara 1100-1200 plantor per hektar. Beståndet gallras sedan vart femte år fram till att tillväxten kulminerar och beståndet kan slutavverkas. För hybridlärk på goda marker i södra Sverige sker det redan i 35-årsåldern. Då återstår ofta bara 300-400 stammar per hektar.

För sibirisk lärk och europeisk lärk i mellersta och norra Sverige gäller längre omloppstider, men även dessa lärkarter behöver ljus och glest förband för att växa bra.

Frökällor

Det finns flera inhemska fröplantager för både hybridlärk och sibirisk lärk. Fröplantager i Danmark är också ett alternativ för hybridlärk. I norra Sverige kan också importerat frö från nordvästra Ryssland eller Finland vara alternativ.

Miljökonsekvenser

Lärkar anses kunna ge såväl positiva som negativa miljöeffekter. En positiv effekt kan vara att lärk kan bidra till ökad variation i ett ofta grandominerat skogslandskap. En ökad men måttlig användning av lärk kan antagligen också förhöja skogens rekreationsvärde framför allt i form av relativt öppna bestånd med äldre lärkträd.

Negativa miljöeffekter med lärk hänger främst ihop med att alla lärkarter, förutom sibirisk lärk, betraktas som exoter vid odling i Sverige, vilket medför restriktioner för användning utifrån både skogsvårdslagen och olika miljöcertifieringssystem. Hotbilden vid omfattande användning av en exot anses komma från en ökad risk för angrepp av skadesvampar och insekter. Ett annat hot är om arten lätt sprider sig, så att den konkurrerar ut annan inhemsk vegetation.