Linjeföring

Linjeföring handlar om att anpassa vägsträckningen till landskapet och att hitta rätt underlag så att vägen blir säker, gör så lite avtryck som möjligt på miljön och blir kostnadseffektiv.
Bild: Lena Gustafsson

Rent tekniskt bestäms linjeföringen utifrån vilken funktion som vägen ska ha. Det kan till exempel handla om vägens lutning och den siktsträcka för mötande trafik som behövs, stopp- och mötessikt.

Linjeföringen handlar om att anpassa vägsträckningen till landskapet, att hitta rätt jordarter, att följa landskapsformen harmoniskt så att vägen blir säker, men också lätt att dränera.

Vägen blir miljövänlig genom att den gör så litet avtryck som möjligt och undviker områden med höga naturvärden. Om vägen måste dras där den påverkar värdefulla naturmiljöer, t ex bäckar eller myrar, använder du en teknik som minimerar påverkan.

Snitsla vägen

Vid linjeföringen märker man oftast ut vägens sträckning i terrängen med snitselband. Snitslarna hänger du tätt i vägens mitt. När vägen är rak, ska du alltid se minst 3 snitslar i rak linje åt vardera hållet. När vägen byter riktning så ska vägen gå i en kurva med en bestämd kurvradie.

Snitslingen ska följa vägmitt genom kurvan.

Komplettera med karta

Det är bara vid mycket goda byggförhållanden som det räcker att snitsla vägen, och bygga efter snitslingen. I normala fall behöver den kompletteras med åtminstone med en karta i stor skala som anger konstruktionsförutsättningar, gärna ytterligare bygghandlingar som beskriver projektet.

Planskiss med linjedragning. Karta Per Hallgren.

Exempel på dragning av ny väg. Från Per Hallgren, Skogsstyrelsen.

Dragning av kurvor

Kurvor ska sättas ut eller snitslas noggrant, så att man är säker på att de har rätt radie, och har ett jämnt förlopp genom hela kurvan. Olika metoder finns för att sätta ut kurvor. Det viktiga är att kurvorna inte blir för tvära, eller byter radie inne i kurvan.

Mer detaljerade anvisningar om kurvdragning och breddning av kurvor finns i avsnittet om upprustning och ombyggnad.

Skarp vägkurva. Foto Kerstin Jonsson, Skogenbild.

Skarp kurva. Foto Kerstin Jonsson/SKOGENbild.

Linjeföring på våta marker

Väg dragen på myr. Foto Per Hallgren.

Väg på torvmark, en utmaning. Foto Per Hallgren.

Att bygga väg över myrar och våtmarker är mycket dyrare än på fastmark. Det beror på tre saker:

  • Byggtekniken är dyrare än vanligt vägbygge. Antingen krävs bottenfyllning med grovt material eller en så kallad flytande bank,
  • Livslängden är ofta kortare, och behovet av underhåll större än på vägar på fast mark. I värsta fall minskar myrpassagen också vägens tillgänglighet, om inte konstruktionen går att göra stark nog för sommar- och hösttransporter.
  • Våtmarker och myrar har mindre skog än fastmark vilket påverkar båtnaden för vägen.

Så långt som möjligt bör vägen dras runt myrar och våtmarker.

Om det inte finns alternativ, kan man passera myrar där de är som smalast, grundast och med bäst torv. För att välja väg över myren behöver man göra en undersökning av myrens djup och torvtyp.

Bäckpassager

Om vi skall passera en bäck, väljer vi att passera bäcken där bäcken är smal, och där bäckfåran är distinkt, så att vattenpassagen blir enkel att utföra. Vi väljer i första hand en valvbåge eller en bro, så att bäckbotten och strandkant lämnas orörda. På så sätt undviker vi också vandringshinder.

Läs mer om vägar på och över våta marker.

Senast korrigerad: 2016-11-11
Vägar

Kommentarer (0 st)