Vägar på torvjordar

Bygg  aldrig på torv utan att du vet att en ordentlig provtagning har gjorts. Det räcker inte att bara veta djupet på en myr. Djupet är avgörande för hur farlig en sättning kan bli, men torvens hållfasthet avgör hur stor risken för sättningar är.

För att bedöma hållfastheten i myrar använder man en torvborr som kan ta upp prover från olika dhup. Genom att krama den torv som man får upp med borren kan man avgöra hur humifierad (nedbruten) den är. Genom att jämföra med en skala kan man få fram en uppfattning om styrkan i torven.

Sondering

Myrens djup mäts på var 10-20 m längs väglinjen. I samband med djupmätningen tas också minst två prov på torven, dels halvägs från fastbotten, dels från botten. Provet delas med så liten påverkan som möjligt. Humifieringsgrad skattas med von Posts 10-gradiga skala från den ena provdelen. Därefter mäts vattenhalten genom vägning, torkning (torkas vid relativt låg temperatur, så att det inte börjar brinna!) och vägning av den andra provdelen. I diagrammet nedan går man sedan in från X-axeln som visar vatteninnehållet, går upp till den kurva som motsvarar humifieringsgraden, och läser av skjuvhållfastheten. Läs av alla prov och sammanfatta resultatet. Det är den sämsta hållfastheten som måste vara dimensionerande!

I det lilla diagrammet kan man gå in med sitt skattade värde på skjuvhållfasthet och myren uppmätta djup, och avgöra vilken metod som skall användas.

Zon 1 innebär att normala förstärkningsåtgärder, t ex rustbädd, ger en väg med ringa sättningar.

Zon 2 innebär att normala förstärkningsåtgärder ger besvärande sättningar.

Zon 3 innebär att utskiftning och fyllning till fastbotten eller pålning måste utföras.
skjuvhållfasthet torv

Skjuvhållfastheten i torv. Illustration Per Hallgren.