Slutavverkning – åtgärder

Begränsa hyggesarealen i ett avrinningsområde

Det enskilda hyggets storlek, närhet till vatten samt den sammanlagda hyggesarealen i ett avrinningsområde har stor betydelse för avrinningen och utlakningen av näringsämnen. Ökad terrängtransport som följer med slutavverkningen ökar också risken för körskador och slamtransport.

Ökad avrinning när hygget är ungt

Avrinningsområdets andel med hyggen i olika åldrar och väderleken under hyggesperioden avgör hur mycket avrinningen ökar efter slutavverkning. I takt med att det nya beståndet växer upp minskar påverkan på avrinningen. Det är framför allt vid små vattendrag och sjöar man ibland kan behöva ta hänsyn till avrinningsökningen, t.ex. på erosionskänslig mark och vid biologiskt värdefulla vatten. Det kan göras genom att man begränsar hyggesarealen i avrinningsområdet och eventuellt föryngrar under högskärm.

Utlakning av kväve och fosfor

En tumregel är att kväveutlakningen från hyggen är förhöjd så länge marken inte är täckt av vegetation. Allteftersom hygget täcks av gräs, buskar och nya skogsplantor minskar utlakningen.

Ibland finns det särskilda skäl att försöka begränsa utlakningen av kväve och fosfor vid slutavverkning, t.ex. i vattenskyddsområden. Man kan minska utlakningen genom att:

• begränsa hyggesarealen inom avrinningsområdet (gäller kväve; hur fosfor påverkas vet vi inte),
• motverka en ökad transport av slam till följd av markskador nära ytvatten genom att skapa skyddszoner (gäller både kväve och fosfor) (se sid. 10).
• föryngra under högskärm på friska marker (gäller kväve; hur fosfor påverkas vet vi inte).

Skapa skyddszoner med träd och buskar

Skapa skyddszoner längs alla vattendrag och sjöar.

En skyddszon kan innehålla träd, men i vissa fall kan man också öppna upp mot stranden och på så sätt gynna buskar och lövträd. Foto och montage Nils Jerling.

Sikta på målbilden

Dialogprojektets Målbilder för god miljöhänsyn har en målbild för föryngringsavverkning i kantzoner mot vatten.

• Ingen avverkning i utströmningsområden i direkt anslutning till vat­ten.
• Hänsynskrävande biotoper mot vatten lämnas utan skogsbruk, alter­nativt utförs naturvårdande skötsel.
• Träd, buskar och övrig vegetation som bedöms ge stabil beskuggning över tid, bidra med föda och död ved till vattnet samt fungera som filter mot slamtransport lämnas utifrån befintliga förutsättningar.
• Allt löv inom cirka 10 meter från vattnet lämnas i barrdominerade bestånd.
• Kantzonen underväxtröjs inte.
• Inga körskador i och i direkt anslutning till vattendrag och sjöar. Detta innebär att körning inte sker inom cirka 10 meter från vatten.
• Inga körskador som leder till ökad slamtransport till sjöar och vatten­drag.
• Inga körskador i utströmningsområden.

Den här trädbevuxna skyddszonen har drabbats av vindfällning. När det är risk för att vindfällning av träd i skyddszonen blir omfattande bör man överväga att avverka hela vägen fram till vattendraget och låta ny stormfast vegetation komma upp. Det bästa är att förbereda skyddszonen redan vid gallring. Genom att gallra i skyddszonen gynnar man etableringen av lövträd och gör kantzonen mer stormfast. För att minska effekterna på vatten kan man om det är möjligt först avverka beståndet på ena sidan av vattendraget och sen, när vegetationen kommit upp, beståndet på andra sidan. Foto Eva Ring.

Rensa ris och massaved från vattendraget

Kvistar och grenar som hamnat i vattendraget vid avverkningen ska rensas bort. Massaved som läggs i vattendrag som bro kan bli ett permanent vandringshinder och måste plockas bort. Avverkningsavfall och stockar kan också förstöra botten- och strandmiljön.

En viss mängd död ved i vattendraget kan dock vara positivt för den biologiska mångfalden, så rensningen bör inte vara för nitisk.