Skogslandskapets utveckling
De skogar som Emil i Lönneberga och Kullagulla strövade igenom såg förmodligen annorlunda ut jämfört med idag. I det sydsvenska landskapet fanns en blandning av ägoslag som betad skog, halvöppna betesmarker, ljunghedar, små åkerlyckor och ängsmarker. Stora områden i södra Sverige var mer eller mindre skoglösa efter avverkning, bränning och bete, utan tanke på återväxt. Mer vidsträckta skogar var undanträngda till områden som Kolmården och Tiveden. Även i norra Sverige kunde skogarna se annorlunda ut. Om ”timmerfronten” nått fram kunde de vara glesa och påverkade av dimensionsavverkning och skogsbete. I andra, väglösa, områden fanns stora orörda skogar.
Ett tudelat landskap och mörkare skogar
Marken är uppdelad i produktionsslag - åker för sig och skog för sig. En skillnad mot 1800-talets skogar. Foto Mats Hannerz.
Men det har hänt mycket med landskapet sedan dess. Från att tidigare ha samsats på samma marker har jordbruket och skogsbruket specialiserats. Skogsbetet har mer eller mindre upphört, jordbruksmarken har koncentrerats och sköts mer högeffektivt, och skogen har blivit en virkesproducent, om än med lämnad naturhänsyn. Fokuset på virkesproduktion har också gynnat gran och tall framför lövträd.
Man kan säga att landskapet har blivit mer tudelat. I stället för det småbrutna landskapet med små åkerlappar och betande djur i gles skog är markerna rationellt skötta för mat- och virkesproduktion. En konsekvens för skogen är att den har blivit allt virkestätare och mörkare.
Skogarna har blivit tätare och mörkare, vilket syns också i Riksskogstaxeringens data, här för perioden 1955-2008. Källa: Riksskogstaxeringen, SLU.
Är skogen mer eller mindre tillgänglig?
Var det lättare att vara vandrare i skogen för drygt 100 år sedan? Kanske, det fanns i alla fall gott om mindre vägar och stigar eftersom många tog sig fram till fots eller med häst, även om det var många grindar att öppna längs vägen. Många av stigarna har växt igen sedan dess och ersatts av tät skog eller åker. Sannolikt mötte vandraren också en större variation och mer öppna vyer.
Samtidigt har skogarna blivit mer tillgängliga genom nätet av skogsbilvägar. Det enskilda vägnätet i Sverige sträcker sig över 43 000 mil, varav ungefär hälften är skogsbilvägar. Vägarna kan förstås vara bommade, men många är fortfarande öppna till glädje för svampplockare och andra skogsbesökare.
Nätet av anlagda leder har också vuxit. En del utnyttjar de gamla stråken – en gammal kyrkstig, Domänverkets cykelstigar eller en forntida hålväg. Många stigar drogs ju där det var lätt att ta sig fram och där marken bar.