Södra lövskogsregionen

Regionen fortsätter sedan in i östra Danmark och vidare ner i Centraleuropa. Det nemorala området i Sverige är alltså egentligen den kontinentala lövskogens nordgräns. Regionen utmärks av en stor rikedomen på träd- och buskarter. Här finns landets största förekomster av ädla lövträd som ek, bok, alm, avenbok, ask, lönn och lind. Björk, asp och tall kan också bilda bestånd, särskilt på magrare marker. De granskogar som finns är i huvudsak planterade. Granens naturliga sydgräns anses annars gå vid gränsen till den boreonemorala regionen.

Människans närvaro märks inte bara genom en ökad granförekomst utan också genom att regionen i stort är starkt kultiverad och uppodlad. Särskilt tydligt är detta i Skånes kust- och slättbygd där det inte finns mycket kvar av den ursprungliga lövblandskogen. Den biologiska mångfalden knuten till trädmiljöer i dessa bygder hittar man främst i anslutning till stora gods, slott och gårdsmiljöer liksom alleer, parker och olika skogsrester spridda i landskapet.

I Skåne finns det samtidigt en riktig skogsbygd som också hänger ihop med Västsveriges kustskogar. Den sträcker sig från Hanöbukten i öster och vidare i nordvästlig riktning upp mot Bohuslän. Skälet till denna utbredning beror på att det är gränsområdet mellan det nordiska urbergsområdet och mellaneuropas sedimentmarker. Bortsett från den halländska kustslätten är terrängen kuperad och här finns också de största ädellövskogarna med främst bok och ek. Skånes åsar är en del av denna naturtyp.

Västkustlandskapets bergiga partier utmärks även av ekkrattskogar. Där finns också stora ljunghedar som skapades efter tidigare stora skogsskövlingar. Många ljunghedar är idag återplanterade med skog.

Även Blekinges kust- och mellanbygd är mycket lövrik, inte minst med ek som går ända ut i skärgården. Avenboken är på sina håll beståndsbildande och på Listerlandet finns Sveriges största avenboksbestånd.

På Södra Öland dominerar alvarsmarken, dvs öppna marker med tunn jordskorpa på kalkstensgrund. På sedimentrika marker finns det dock lövträd av många trädarter och på sina håll har det bildats riktiga lundar.

Karakteristiska naturtyper i södra lövskogsregionen

Ängsbokskog

Ängsbokskog. Foto Jörg Brunet.

Ängsbokskogar växer på näringsrika mulljordar, ofta på gammal inägomark. I träd- och buskskiktet finns ofta ett inslag av ek, ask, alm, avenbok och lönn. På våren täcks marken av stora mattor av vitsippor. Bland sommarens örter och gräs är det främst myskmadra, gulplister, lundarv, tandrot, harsyra, lundslok, hässlebrodd och lundgröe som bildar stora bestånd. På sluttningar med fuktiga, kalkrika brunjordar växer bokskogar med en ännu frodigare markvegetation. Tidigt på våren blommar vitsippa, gulsippa och vårlök. I maj bildar ramslök stora vita blomstermattor medan skogsbingel dominerar på sommaren. Ängsbokskogen kan också hysa mer exklusiva lundväxter som strävlosta, skogskorn, vitskråp, månviol och lundviva.

Hedbokskog

Hedbokskog på Hallands Väderö. Foto Örjan Fritz.

Hedbokskogar växer på väldränerade, sura brunjordar och podsoljordar och är den helt dominerande bokskogstypen i Sverige. Humustypen är mår och marken täcks ofta av ett tjockt lager av bokblad. Markvegetationen är därför ganska sparsam. Kruståtel, vårfryle, pillerstarr, skogsstjärna och blåbär är vanligast. På något bättre mark växer harsyra och ekorrbär. Den sparsamma kärlväxtfloran står i kontrast till en mycket artrik flora av trädlevande lavar som utvecklas i gamla hedbokskogar i skyddade lägen.

Ängsekskog

Ängsekskog i Dalby. Foto Jörg Brunet.

Ängsekskogen växer på bördigare marker än hedekskogen och jordmånen är vanligen en brunjord. Ekens krona släpper igenom mycket ljus vilket gynnar en artrik busk- och fältskiktsflora. På våren täcks marken av vit- och blåsippor. På fuktigare marker växer svalört. På sommaren dominerar ofta buskstjärnblomma. Andra vanliga arter är tandrot, lundslok, lundgröe, liljekonvalj och på rikare marker skogsbingel.

Vid kusten är murgröna och kaprifol karakteristiska inslag i lundarna. Skogsek dominerar i trädskiktet, framför allt bland de äldre träden. Ofta finns en inblandning av flera andra trädarter. Hassel bildar ofta täta bestånd under ekarna. Andelen hassel varierar dock mycket, bland annat beroende på tidigare hävd. Andra buskar som hagtorn, olvon och skogstry förekommer.

Hedekskog

Hedekskog vid havet, Tjolöholm. Foto Örjan Fritz.

Hedekskogen förekommer främst på grunda hällmarksjordar och på magra morän- och sandmarker. I kustbandet är bestånden ofta utformade som lågvuxen krattskog. Både skogs- och bergek är vanliga. Bergeken dominerar bland krattskogarna. Björk, asp, rönn och tall är vanliga, och ibland finns även bok, avenbok eller gran i trädskiktet. Enbuskar är vanliga på hällmarker. På fuktigare marker finns i regel brakved. Vildkaprifol är ett typiskt inslag i de kustnära skogarna.

I fältskiktet finns nästan alltid kruståtel, men även blåbär och lingon är vanliga. Andra vanliga arter är liljekonvalj, ekorrbär, harsyra, skogsstjärna, ängskovall, stenmåra och skogsbräken. Ibland bildar örnbräken större bestånd. Ekskogar som har betats nyligen har ett artrikt fältskikt med ängsoch betesmarksarter som gökärt, teveronika, liten blåklocka, smultron, ängssyra, rödven och vårbrodd.

Ädellövskog i bergsbranter

Alm i bergsbrant, Mölnekulla. Foto Örjan Fritz.

Den branta terrängen gör att dessa skogar ofta är ganska opåverkade av människan. Trädskiktet kan vara artrikt med de flesta ädellövträden närvarande. Lind och lönn är vanliga på blockmarker. Lundfloran är rik med flera ganska ovanliga arter som månviol, trolldruva, hålnunneört, hässleklocka, skogssvingel och strävlosta. Lav- och mossfloran är ofta rik och skyddsvärd i ädellövrika brantskogar.

Blandädellövskog i jämn terräng

Blandädellövskog, Lingenäset. Foto Örjan Fritz.

Blandädellövskogar växer vanligtvis på kalkrika brunjordar. Trädskiktet är en blandning av olika ädellövträd som skiftar från bestånd till bestånd. På fuktig mark ingår ask och alm, på friskare marker dominerar lind, avenbok, ek och lönn. Bestånden är oftast små men utmärker sig genom ett artrikt fältskikt med många annars ovanliga lundväxter som underviol, sårläka, vårärt och lungört.

Ask-almskog

Ask- och almskog i Öved, Skåne. Foto Jörg Brunet.

Ask-almlundar växer på fuktiga, näringsrika jordar. Fältskiktet är av högörttyp och domineras i regel av skogsbingel, kirskål eller ramslök. Bestånden visar ofta upp en praktfull vårflora med vit- och gulsippa, svalört och hålnunneört. De flesta bestånden med alm har sedan 1980-talet drabbats av holländsk almsjuka. Ju fuktigare marken blir, desto högre blir i regel askens andel i trädskiktet.

Avenbokskog

Avenbokens vita och spöklika stammar, Halltorp, Öland. Foto Mats Hannerz.

Avenboken förekommer ofta i rena bestånd men även blandad med ek, hassel, lind, bok och björk. Avenbokskogen växer på brunjordar och i fältskikt förekommer lundarter som vitsippa, blåsippa, tandrot, liljekonvalj, buskstjärnblomma och underviol. I bestånden vid kusten finns ett markant inslag av murgröna som ibland klättrar uppför trädstammarna.

Trädbärande ängar och lövängsrester med hamlade träd

Hamlade träd i Ire, Blekinge. Foto Jörg Brunet.

Hävdad ängsmark med hamlade träd är ovanlig och finns bara fläckvis kvar i det gamla odlingslandskapet. Fältskiktet består av en blandning av typiska ängsarter och mer skuggföredragande lundväxter. I vissa trakter är de gamla hamlingsträden fortfarande ett karakteristiskt inslag i landskapet. Vi möter dem i många igenväxningsmarker, men även kring gårdar och torp, vid stengärden och rösen. Ask och lind intar en särställning och en betydande del av landets gamla askar och lindar bär spår av hamling. Även alm, avenbok, lönn, bok, ek och björk har hamlats i viss utsträckning. Gamla hamlingsträd är en nyckelmiljö för lav- och mossfloran och är även av betydelse för vedinsekter och hålbyggande fåglar.

Värt att värna i södra lövskogsregionen

Den södra lövskogsregionen är den region där markanvändningen och trädslagssammansättingen ändrats mest. Här följer några exempel på vad det behövs mer av i den södra lövskogsregionen:

Ädellövskog med höga naturvärden

Ädellövskogslagens tillkomst, 1984, hejdade minskningen av ädellövskogar men jämfört med för 200 år sedan är det dock bara rester av en tidigare mycket utbredd naturtyp som finns kvar. De för naturvården mest intressanta ädellövskogarna är de som innehåller stor variation i trädslag och åldrar och en stor mängd död ved. Det vill säga skogar som inte skötts eller som vuxit igen efter beteshävd. Sådana skogar finns idag mestadels i reservat, men det det kan vara långt mellan värdekärnorna, så en viktig naturvårdstrategi kan vara att utöka och förstärka befintliga områden. Att avveckla gran och skapa nya ädellövskogar som sköts för naturvårdsandamål är en annan åtgärd.

Klibbalsumpskogar

Innan de stora utdikningarna tog vid var detta en mycket vanlig skogstyp i den södra lövskogsregionen. På fuktiga marker kommer nya klibbalsgenerationer om hävden läggs ner. Då är det möjligt att välja ut områden där lövsumpskogar kan återskapas.

Grova gamla träd och död

Det behövs fler gamla och grova lövträd i den södra lövskogsregionen. Att identifiera värdekärnor, "veteranisera" träd och sörja för att nya generationer av lövträd kan få utvecklas till "jätteträd" är viktiga naturvårdsåtgärder. Fristående gamla ekar är särskilt värdefulla. Veteranisering innebär att trädens åldrande påskyndas, till exempel genom att de barkas eller skadas på olika sätt.