Ek (Quercus spp.)

Eken är vårt vanligaste ädla lövträd och har i långa tider fyllt viktiga funktioner för folkhushållet genom ollonproduktion och virke, och för statsmakterna genom att den garanterat bland annat skeppsvirke. Eken har en nyckelroll för den biologiska mångfalden.

Det finns två arter av ek i Sverige. Skogseken (Quercus robur) är den vanligaste. Bereken (Q. petraea) är ganska allmän i Götaland, särskilt i kustområdena.

En införd art, som ännu inte har slagit igenom som skogsträd i Sverige, är rödek (Quercus rubra).

Utseende

Skogseken (Quercus robur) skiljer sig från bergeken (Quercus petraea) genom mer rundade knoppar, kortare bladskaft (max 1 cm), färre bladflikar (3-6 par) och oskaftade ollon på en lång fruktställning. Den långa fruktställningen brukar ibland beskrivas som att eken har skaftade ollon (eken kallas därför ibland stjälkek), medan bergeken har oskaftade. I strikt betydelse är dock fruktställningen inte ett skaft för ollonen.

Bergeken har fler småflikar (5-9 par). Ollonen är oskaftade och samlade som en druvklase (därifrån namnet druvek). Bergekens knoppar är också spetsigare än ekens.

Ek (stjälkek, skogsek). Illustration: Bo Mossberg från Den nordiska floran.

Bergek (druvek). Illustration: Bo Mossberg från Den nordiska floran.

Skogseken och bergeken är upp till 30 meter höga träd. Ensamma träd kan bli mycket grova och värdefulla, såväl för skogsägaren som för mångfalden.

Bladen är strödda. Ovansidan är mörkgrön, kal och undersidan blekgrön, kal eller glest stjärnhårig.

Eken är en sambyggare (han- och honblommor på samma träd). Hanhängena är långa och hängande medan honblommorna är få och gyttrade tillsammans. Ekollonen är 2-3 cm långa och samlade i spetsen på en lång fruktställning.

Utbredning

Observationer av skogsek och bergek från Artfakta, SLU Artdatabanken. Flera källor ligger bakom utbredningskartorna, men en viktig källa är Artportalen, där både allmänhet och experter rapporterar in observationer.

Eken växer naturligt upp till södra Värmland och i nordost till Dalälven. Förekomsten är störst i Kalmar och Kronobergs län, Skåne, Östergötland, Blekinge och Halland. Rena ekskogar är ovanliga. I stället är eken ofta inblandad i annan lövskog eller barrskog.

Bergeken växer ganska allmänt på mager mark i södra Sveriges kusttrakter. 

Eken är dock inte bara begränsad till södra Sverige. Det finns planterad, och troligen också naturligt föryngrad, ek längs Norrlandskusten upp till Luleå. Bergeken är dock mer knuten till sydligaste Sverige.

Ek, tillsammans med bergek, är det vanligaste ädla lövträdet i landet. Ekarterna står tillsammans för bara drygt en procent av virkesvolymen i hela landet, och fyra procent i Götaland, men eken är ändå det vanligaste ädla lövträdslaget med sina 40 miljoner m³sk.

Ståndort

För att växa bra kräver eken de bästa markerna med djupt jordlager, gärna med lerinblandning. Däremot har eken inte stora krav för sin överlevnad. I mer extrema lägen som på bergknallar och på sandiga marker växer eken långsamt och blir krokig och grenig (krattek). Trädslagen bildar normalt ett djupt rotsystem. Eken är vårt mest stormtåliga trädslag.

Skogsskötsel och produktion

Här kan du läsa mer om ekskogens skötsel.

• Skötselsystem för ekskog - en översikt
• Skötselsystem för ekskog - föryngringsmodeller
• Föryngring av ek
• Röjning i ek
• Gallring i ek

Ekens betydelse för biologisk mångfald

Eken spelar en nyckelroll för den biologiska mångfalden i Sverige. Gamla ekar är särskilt värdefulla som livsmiljöer för en mängd olika arter. En enskild gammal ek kan hysa över 500 olika arter av lavar, mossor, insekter, svampar och fåglar.

De mest artrika ekarna är de som vuxit upp i öppna förhållanden och blivit riktigt stora och gamla, ibland upp mot 900 år. Ekens unika egenskaper som långlivad och med varierande mikromiljöer gör den till ett av de artrikaste träden i Sverige. I trädets håligheter bildas mulm, en sågspånsliknande substans som är livsviktig för många sällsynta insekter.

För att bevara den biologiska mångfalden kopplad till ekar är det avgörande att bevara och friställa gamla ekar, skapa ett nätverk av ekar i olika åldrar och förhindra igenväxning av hagmarker där många värdefulla ekar finns.

Tidig invandrare

Eken vandrade in till Sverige för cirka 9000 år sedan i samband med att klimatet blev varmare efter istiden. De tall-, asp- och björkskogar som först hade etablerat sig trängdes i södra Sverige undan av ekskogar i blandning med arter som alm och lind. Den här skogstypen dominerade i Sydsverige i över 4000 år. Under den sena stenåldern och bronsåldern avlöstes skogslandskapet gradvis av bok och ek.

Pollenanalyser från sjösediment och mossar ger en bild av hur vanlig eken var förr. Forskare har visat att eken minskade långsamt från Kristi födelse fram till 1700-talet. Då börjar pollenhalterna sjunka hastigt, framför allt i den hemiboreala zonen (södra barrskogsbältet), där andelen ekpollen idag är endast 45 procent av nivåerna omkring år 1600, och 20 procent jämfört med från år 200 e.Kr. I den temperade zonen (lövskogsregionen) är nivåerna 60 procent respektive 35 procent, vilket innebär att eken där fortfarande är vanlig.

Eken var en viktig råvara för skeppsbyggnad redan från vikingatiden. För att säkerställa tillgången på virke till flottan deklarerades eken som Regale av Gustav Vasa år 1558. Det innebar ett förbud att avverka ek, ett förbud som stod sig ända till 1830, men då hade staten ändå förköpsrätt för ekar. Det var först år 1875 som markägare fritt kunde disponera ekskogen.

Trots restriktionerna minskade tillgången på ek, och bara under 1790–1825 räknade man med att 80 procent av timmerekarna försvann från södra Sverige. Det var också ett incitament för att anlägga ekodlingarna på Visingsö, en historia för sig (när eken väl var mogen för avverkning hade flottan upphört att bygga i trä sedan mer än 100 år).

Virkesförrådet ökar, men ungskogen släpar efter

Historiskt har eken gått tillbaka sedan tiden före Kristi födelse, men de senaste 100 åren har ekvolymerna ökat i landet, både i absoluta och relativa tal. Det finns flera skäl till detta: liten avsättning på virket, upphört skogsbete, ädellövskogslagen och naturvårdsåtgärder är några.

Riksskogstaxeringens data visar att volymen ek ökar. På produktiv skogsmark har den ökat från 23 miljoner (1995) till 37 miljoner (2020) skogskubikmeter på 25 år. Det gäller dock grövre stamträd. Sedan 1980-talet har den yngre ekskogen, den naturligt föryngrade, successivt minskat på grund viltbete och tätare skogar.

Virkesförrådet av ek över tid från 1995–2020. Data hämtade från Skogsdata, Riksskogstaxeringen.

Mest i blandskog

Eken växer både i produktionsskogen och i gränslandet mellan skog och jordbruk. En analys av Riksskogstaxeringens provytor visar att en procent av skogsarealen i Götaland består av ren ekskog, och fem procent har minst tio procent ek. Den mesta eken finns inte i ren ekskog utan i blandbestånd. Vanligaste blandningarna är gran-ek, gran-björk-ek, tall-ek och björk-ek. Enligt analysen finns det 245 000 hektar skog i Götaland med minst tio procent ek (räknat som grundyta).

Eken växer främst i blandning med andra trädslag. Så här ser det ut i Riksskogstaxeringens provytor i Götaland. På de 245 000 hektar som hyser ek är det bara 20 % som klassas som ren ekskog. Resten av eken finns blandad med gran, björk, tall med flera trädslag. Data från Drössler m.fl. 2012.

Åldrande ekar och brist på föryngring

Forskare har visat att den mesta eken i södra Sverige finns i äldre bestånd, och att det är en brist på ung ek som kan ta över. I rena ekbestånd är det bara 11 procent som är yngre än 40 år. Unga plantor förekommer visserligen ofta inne i granskog, särskilt längs kusterna, men de konkurreras ut av den mer snabbväxande granen och skadas av viltbete. Om eken inte får hjälp är det risk att den fortsätter att minska i landskapet i takt med att de äldre ekarna dör eller avverkas.

Hyllningsfilm om ekskötsel och forskning

Skador på ekar

Ekdöden

I slutet av 1980-talet uppmärksammades att ekar började dö i stor skala i södra Sverige. Den "snabba ekdöden" ("sudden oak death") har i efterhand kopplats till extremväder med ovanligt torrt och varmt väder i kombination med några extremt kalla vintrar. Den snabba ekdöden var inte ett nytt fenomen, samma observationer gjordes på 1930- och 40-talen efter några svåra frostvintrar.

I början av 1990-talet övergick skadorna till mer långsamt avdöende. Denna typ av ekdöd beror troligen på en kombination av orsaker. Träd som växer på olämplig mark kan bidra till sänkt motståndskraft mot skador. Torka, kalätning av insekter eller kyla kan bli utlösande faktorer. Träden är nu försvagade och ännu mer mottagliga för till exempel honungsskivling, som kan bli den slutgiltiga orsaken till trädens död.

Idag verkar "ekdöden" ha klingat av men fortfarande finns hot mot ekskogarna. Ett sådant är Phytophthora (se nedan).

Bladätande insekter

De insekter som oftast angriper ek är ekvecklare (Tortrix viridana) och allmän frostfjäril (Operophtera brumata). Angreppen kan se dramatiska ut när träden blir avlövade, och  påverkar tillväxten det aktuella året. Om inte angreppen upprepas återhämtar sig träden, men kraftiga angrepp kan minska trädens motståndskraft så att de drabbas av sekundära skadegörare som svampen honungsskivling.

Ekvecklaren rullar ihop ena bladkanten och inne i rullen sitter larven skyddad. Foto György Csoka, Skogforskningsinstitutet i Ungern.

Ekvecklare (Tortrix viridana), foto Kurt Kulac, och allmän frostfjäril (Operophtera brumata), foto Olaf Leillingar. CC-BY-SA-2.5, Wikipedia commons.

Svampskador

Ekmjöldagg (Microsphaera alphitoides) växer på ytan av eklöv och ger bladen en vit och gråaktig färg. Angreppen leder till minskad tillväxt men träden brukar överleva. På unga träd och plantor kan angreppen vara mer allvarliga.

Det finns flera arter av honungsskivlingar (Armillaria spp.). En del är harmlösa medan andra är patogena. Honungsskivlingar attackerar normalt inte friska träd utan är en sekundär patogen som startar i mindre rötter en bit från stammen. När agreppen blir svåra kan träden dö.

Phytophthora

Phytophthora, en algsvamp med flera arter, anses vara en orsak bakom den nuvarande ekdöden i Europa. Phytophthora ramorum anses ligga bakom omfattande ekdöd i Kalifornien på 1990-talet. Algsvampen har därefter spridits till Europa med prydnadsväxter som Rhododendron. 

Vilken omfattning skadorna kommer att få på ek i Sverige är ännu oklart.

Virke

Ekvirke. Foto Hans Fryk.

Ekens splintved är smal och grå- till gulvit. Kärnveden varierar från ljusbrun till grå- eller mörkt brun. Eken är ett av de värdefullaste träslagen i Sverige. Virkets goda slitstyrka i kombination med det dekorativa utseendet gör att det används till bl.a. möbler, parkett, trappor, trösklar, fönsterkarmar, dörrar, paneler och listverk. Traditionellt används eken till vin-, whisky- och sherryfat.

Snabbväxande träd blir hårdare

Eken är ett bandporigt träslag med tydligt markerade årsringar. Virkets utseende karaktäriseras av växlingen mellan vårvedens stora, synliga kärl och sommarvedens finporighet. Märgstrålarna är breda och på den tangentiella ytan framträder de som mörka, höga band. På den radiella ytan ser man dem som ljusare, glansiga fläckar. Virkets utseende och kvalitet påverkas i hög grad av hur fort trädet vuxit. Virke från träd som vuxit snabbt har en större andel sommarved och virket blir därmed tyngre och hårdare än virke som vuxit långsamt. Splintveden är smal och grå- till gulvit. Den skiljer sig tydligt från kärnveden som varierar från ljusbrun till grå- eller mörkt brun.

Beständigt mot röta

Ekens kärnved har den bästa beständigheten mot röta av våra inhemska träslag. Splintveden är inte beständig, men går bra att impregnera och behandla med träskyddsmedel. Ekens bark och ved innehåller stora mängder garvämnen. Detta gör att det lätt uppstår korrosion då virket kommer i kontakt med järn och blåsvarta fläckar bildas. Därför bör man använda rostfria spikar, skruvar och muttrar och undvika stålull vid ytbehandling. Det är garvämnena som ger färskt ekvirke den karaktäristiska, lite sträva doften.

Ekens virke torkar mycket sakta och risken att det vrider sig och spricker är stor. Virkets hållfasthetsegenskaper är något sämre än bokens. Torrt virke går bra att bearbeta både för hand och maskinellt. Efter hyvling får veden en fin yta. Vid spikning och skruvning bör virket förborras. Basat virke kan knivskäras eller svarvas till fanér. Ytbehandling ger gott resultat.

Skepp, möbler och whiskyfat

Traditionellt används eken till fanér, golv, möbler och köksinredningar. Eftersom kärnveden inte är genomtränglig för vätskor och virket är lätt att böja är det lämpligt för tunnbinderi. Vin-, whisky- och sherryfat tillverkas av ek. Idag finns svensk whisky som lagras på nytillverkade fat av ek från Visingsö. Virkets beständighet gör det lämpligt till bro- och vattenbyggnader, syllar, stängselstolpar och vagnfabrikation. Ek används också för tillverkning av likkistor, både i form av massivt virke och fanér. Virke av sämre kvalitet och klena dimensioner används till lastpallar, lådor och som brännved.

Whiskytunnor av ek från Mackmyra whisky. Foto Hans Fryk.

Eken har tidigare varit det dominerande materialet för skeppsbyggeri. I mitten av 1800-talet byggdes Sveriges första fartyg i järn. Efter detta fick eken allt mindre betydelse i detta sammanhang.

Ekens hårdhet enligt Brinell

Källa: Svenskt Trä – Träguiden

Historisk användning av ekollon

Ekollonen användes historiskt främst som svinfoder och utgjorde grunden i svinuppfödningen. Under nödår kunde också ollonen användas som människoföda. Man malde då ollonen och blandade med mjöl vid brödbak. Malda och rostade fungerade de också som kaffesurrogat, som i dansk och norsk folktro ansågs vara en hälsodryck som kunde användas mot halsont, gikt, bleksot och lunginflammation.