Artrika vägkanter

Vägkanterna är en fristad för många undanträngda blommor, och de har också visat sig viktiga för skogens pollinatörer.
Lunchmöte på åkervädden.
Bild: Mats Hannerz

Många växter som var vanliga i det äldre odlingslandskapet har hittat en tillflyktsort till vägkanter och kraftledningsgator. Enligt Trafikverket täcker Sveriges vägkanter en yta lika stor som Öland. Alla vägkanter hyser förstås inte en artrik ängsflora, men det är ändå gigantiska ytor som bidrar till att växter och insekter får en chans att överleva.

Skogsbilvägen - en lång slåtteräng

Skogsbilvägarna är en stor resurs för dessa växter. De når tillsammans över 21000 mil i Sverige och räknar vi med en meters vägkant på varje sida betyder det att det finns 42000 hektar vägkanter bara i skogen. Forskare vid bland annat Skogforsk har sett att de här vägkanterna är viktiga inte bara för blommorna utan också för skogens pollinatörer, som vildbin och fjärilar. Vildbina är viktiga inte bara för sin egen skull utan utför också ekosystemtjänster när de pollinerar andra växter som blåbär, lingon och hallon.

Både boende och mat är viktigt

Skogsbruket kan göra mycket för att hjälpa vägkantsväxterna och pollinatörerna. Det har visat sig att de högstubbar som skapas vid avverkning är ypperliga boplatser för vildbin (Westerfelt m.fl. 2015). Först kommer skalbaggarna och gräver hål och när de har lämnat stubben flyttar de solitära bina in om hålet passar. För en del arter är boplatsen viktigast, för andra tillgången till växter att hämta nektar från. I en studie hittade forskarna mest vildbin i de ungskogar där det fanns bra tillgång till både högstubbar och blommande vägkanter (Westerfelt m.fl. 2018).

Olika pollinatörer har olika krav

Rallarbiet är en nektarspecialist som bara samlar pollen från mjölkört, eller rallarros som den också kallas. Rallarbiet är däremot inte så kräsen på boplats utan kan bo även i vanliga avverkningsstubbar. Däremot begränsas arten av tillgången på mjölkört.  För ringcitronbiet, en pollengeneralist, var däremot både bra högstubbar och tillgång till blommor i vägkanten viktigt (Westerfelt m.fl. 2018).

rallarbi-foto-Sven-Tegelmo_1200x675px.jpg

Rallarbiet måste ha mjölkört (rallarros) för sin nektarinsamling. Foto: Sven Tegelmo.

Har du en artrik vägkant?

Trafikverket har några riktlinjer för vad som ska räknas som en ”artrik vägkant”. Den ska uppfylla åtminstone ett av kraven: 1/ hyser rödlistade arter, ansvarsarter, sällsynta arter eller indikatorarter. 2/ har en speciell artsammansättning eller hög artrikedom. 3/ är en väsentlig ekologisk resurs för reproduktion, livscykel, skydd eller föda. 4/ är en viktig miljö för arters spridning och konnektivitet i landskapet.

Även om din vägkant inte uppfyller de formella kraven kan de ju vara värdefulla just för din skog.

Sköt om vägkanterna

IMG_3953_vägkantsflora_Rockneby_1200x675px.jpg

Även "triviala" blomväxter som klöver och fibblor kan betyda mycket för de pollinerande insekterna och bildar bryggor mellan de kvarvarande odlingsmiljöerna. Foto: Mats Hannerz.

Alla vägkanter är olika och alla kanske inte är direkt biologiskt värdefulla. Skötseln är ju nödvändig ändå för att hålla väggatan öppen för trafik och låta vägkroppen torka ut. Men har du en vägkant med mycket blommor är det synd att slå ner den innan blomningen är över. Standardrådet brukar vara att slå sent när växterna har blommat klart. 1 augusti-15 september räknas av Trafikverket som ”sen slåtter” och 25 augusti-15 september som ”extra sen slåtter”. Den extra sena kan vara aktuell om det finns mycket senblommande arter som flockfibbla, ängsvädd och väddklint.

Det bästa är att använda skärande redskap och samla upp materialet. Det brukar vara svårt vid storskalig skötsel men kan väljas där det är extra angeläget. Det finns entusiaster som slår vägkanterna med lie och samlar in materialet när det har fått torka.

Men det är inte självklart att en enda sen slåtter alltid är bäst. Med upprepad slåtter kan ogräs som åkertistel och kvickrot hållas tillbaka till förmån för mer önskvärda växter.

Läs mer om skötsel i rapporten Vegetation och flora i vägkanter - effekter av olika metoder för skötsel och underhåll

Och om jag har lupiner?

Blomsterlupinen må vara vacker men betraktas som en invasiv art (även om den formellt inte är upptagen på EU:s lista). Lupiner binder luftkväve och bidrar till att gödsla marken. Förutom att den är stor och konkurrenskraftig försvårar den för ängsväxter som vill ha näringsfattig jord.

Finns det bara lite lupiner är det effektivast att gräva eller dra upp plantorna, och ta bort dem från platsen. Är det långa sträckor med lupiner kan de slås flera gånger, innan de har hunnit sätta frö. Då kan åtminstone deras vidare spridning hållas tillbaka.

Lupinfrön kan spridas på många sätt. De kan fastna i profilerna på bildäck, blåsa iväg längs vägkanten eller fastna i slåtteraggregat, där det kan föras vidare till nästa vägkant. Ett tips är att inte börja med att slå en lupinrik vägkant och sen köra vidare med samma aggregat och slå en artrik vägkant. Då kan vi sprida lupinerna dit. Då är det bättre att börja med att slå de artrika vägkanterna med ett rengjort aggregat och sen röra sig bort mot mer triviala vägkanter.

IMG_4784-lupiner-Karttorp_1200x675px.jpg

Lupiner - vackra men aggressiva kolonisatörer. Foto: Mats Hannerz.

Läs mer om vägkantsfloran

Det finns mycket att läsa om artrika vägkanter på Trafikverket, men det är magert med rapporter om just skogsbilvägar. Men skogsbilvägarna är många och långa, och här kan skogsbruket göra något gott för både växter och insekter.

Forskningsprojekt om blomsterlupiner längs artrika vägkanter (Karlstad universitet). Till projekthemsida.

Forskningsprogrammet TRIEKOL forskar tillsammans med Trafikverket på biologisk mångfald vid vägar och järnvägar.

Rapport från SLU: Betydelsen av kraftledningsgator, skogsbilvägar och naturbetesmarker för fjärilar i olika landskapstyper.

Artikel i Fauna och Flora 2019: Nytt fokus på vägkanternas naturnytta

Senast korrigerad: 2021-10-06
Hade du nytta av innehållet på denna sida?

Kommentarer (0 st)