Luckhuggning

Vad är luckhuggning?

Vid luckhuggning avverkas träd på små ytor spridda över beståndet, vilket skapar en skog med luckor där föryngringen kan ta vid. Metoden syftar till att skapa ett flerskiktat, olikåldrigt bestånd där äldre träd står kvar, samtidigt som ny skog växer fram i luckorna.

Varför använda luckhuggning?

Syftet med luckhuggning är att skapa ett flerskiktat, olikåldrigt bestånd där stora träd alltid finns kvar. Luckorna släpper ner ljus till marken, vilket gör det möjligt för  ljuskrävande trädslag, som tall och vissa lövträd att föryngras,. Metoden gynnar både biologiska och sociala värden. Eftersom luckhuggning utförs gradvis bevaras kontinuiteten i beståndet, samtidigt som den visuella påverkan blir mindre än vid hyggen.

Var passar luckhuggning?

Luckhuggning är en väletablerad metod i granskog och bokskog, men kan även vara ett alternativ för att föryngra ljuskrävande trädslag som tall och löv.

Luckhuggning passar bäst i likåldriga bestånd, eftersom syftet är att skapa luckor med en jämn ljusfördelning som gynnar föryngring i i en skog som ännu är relativt homogen, men på väg att bli mer skiktad. När metoden upprepats ett par gånger utvecklas successivt ett olikåldrigt bestånd. Då fungerar luckhuggning inte längre på samma sätt och andra hyggesfria metoder, som plockhuggning eller blädning, kan vara mer lämpliga för att bevara och vidareutveckla variationen och stabiliteten i skogen över tid.

Luckhuggning används därför ofta som en inledande metod för att stegvis övergå till en mer olikåldrig och kontinuerlig skogsstruktur.

Luckhuggning i granskog i Lunsen, Uppsala. I den cirka 1/2 hektar stora luckan ("hygget") kommer en ny generation plantor. Foto: Mats Hannerz

Så går det till

Vid luckhuggning tar man bort träd på ett antal mindre ytor i beståndet så att gläntor bildas. Storleken på varje lucka får enligt Skogsstyrelsen inte överstiga 0,25 hektar, men de görs vanligen betydligt mindre.

Ju större luckor som huggs fram, desto större möjlighet finns att få föryngring av ljuskrävande trädslag som tall och lövträd. I områden nära luckorna kan man också glesa ut skogen något för att öka ljusinsläppet.

I luckorna kan klena träd och plantor lämnas, tillsammans med enstaka träd som bedöms vara stormfasta. Föryngringen sker oftast naturligt genom självsådd, men plantering kan användas där frötillgången är svag.

När återväxten har kommit igång kan luckorna successivt vidgas, tills de så småningom växer samman till ett något ojämnt och olikåldrigt bestånd.

Luckhuggning är en långsiktig metod som kräver upprepade åtgärder under flera decennier. Vanligtvis behövs tre till fyra huggningar under en period på 20–30 år innan hela beståndet är föryngrat.

Schackrutehuggning – en variant av luckhuggning

Vid klassisk luckhuggning finns ingen regelbundenhet i luckornas placering.  En variant är så kallad schackrutehuggning, där skogen delas in i ett rutmönster med bestämd storlek och form. Dessa rutor avverkas sedan växelvis med ett visst antal års mellanrum.

Fördelen med denna metod är att den är lättare att planera och genomföra än traditionell luckhuggning, men den kan också ge ett mer enformigt utseende och något större kanteffekter.

Hur påverkas biologisk mångfald och miljö?

Luckhuggning gynnar många arter genom att skapa skiktning och varierade ljusförhållanden. Eftersom skogen aldrig avverkas helt, bevaras livsmiljöer för arter som är känsliga för stora hyggen. Samtidigt kan en alltför tät luckläggning eller stark ljuskonkurrens leda till att återväxten blir ojämn eller att vissa arter missgynnas.

För- och nackdelar med luckhuggning