Ek (Quercus spp.)

Eken är vårt vanligaste ädla lövträd och har i långa tider fyllt viktiga funktioner för folkhushållet genom ollonproduktion och virke, och för statsmakterna genom att den garanterat bland annat skeppsvirke. Eken har en nyckelroll för den biologiska mångfalden.

En införd art, som ännu inte har slagit igenom som skogsträd i Sverige, är rödek (Quercus rubra).

Utseende

Skogseken (Quercus robur) skiljer sig från bergeken (Quercus petraea) genom mer rundade knoppar, kortare bladskaft (max 1 cm), färre bladflikar (3-6 par) och oskaftade ollon på en lång fruktställning. Den långa fruktställningen brukar ibland beskrivas som att eken har skaftade ollon (eken kallas därför ibland stjälkek), medan bergeken har oskaftade. I strikt betydelse är dock fruktställningen inte ett skaft för ollonen.

Bergeken har fler småflikar (5-9 par). Ollonen är oskaftade och samlade som en druvklase (därifrån namnet druvek). Bergekens knoppar är också spetsigare än ekens.

Ek (stjälkek, skogsek). Illustration Bo Mossberg från Den nordiska floran.

Bergek (druvek). Illustration Bo Mossberg från Den nordiska floran.

Skogseken och bergeken är upp till 30 meter höga träd. Ensamma träd kan bli mycket grova och värdefulla, såväl för skogsägaren som för mångfalden.

Bladen är strödda. Ovansidan är mörkgrön, kal och undersidan blekgrön, kal eller glest stjärnhårig.

Eken är en sambyggare (han- och honblommor på samma träd). Hanhängena är långa och hängande medan honblommorna är få och gyttrade tillsammans. Ekollonen är 2-3 cm långa och samlade i spetsen på en lång fruktställning.

Utbredning

Observationer av skogsek och bergek från Artfakta, SLU Artdatabanken. Flera källor ligger bakom utbredningskartorna, men en viktig källa är Artportalen, där både allmänhet och experter rapporterar in observationer.

Eken växer naturligt upp till södra Värmland och i nordost till Dalälven. Förekomsten är störst i Kalmar och Kronobergs län, Skåne, Östergötland, Blekinge och Halland. Rena ekskogar är ovanliga. I stället är eken ofta inblandad i annan lövskog eller barrskog.

Bergeken växer ganska allmänt på mager mark i södra Sveriges kusttrakter. 

Ek, tillsammans med bergek, är det vanligaste ädla lövträdet i landet och det totala virkesförrådet uppgår till över 40 miljoner m³sk.

Läs mer om eken i Sverige.

Ståndort

För att växa bra kräver eken de bästa markerna med djupt jordlager, gärna med lerinblandning. Däremot har eken inte stora krav för sin överlevnad. I mer extrema lägen som på bergknallar och på sandiga marker växer eken långsamt och blir krokig och grenig (krattek). Trädslagen bildar normalt ett djupt rotsystem. Eken är vårt mest stormtåliga trädslag.

Skogsskötsel och produktion

Här kan du läsa mer om ekskogens skötsel.

• Skötselsystem för ekskog - en översikt
• Skötselsystem för ekskog - föryngringsmodeller
• Föryngring av ek
• Röjning i ek
• Gallring i ek

Skador på ekar

Ekdöden

I slutet av 1980-talet uppmärksammades att ekar började dö i stor skala i södra Sverige. Den "snabba ekdöden" ("sudden oak death") har i efterhand kopplats till extremväder med ovanligt torrt och varmt väder i kombination med några extremt kalla vintrar. Den snabba ekdöden var inte ett nytt fenomen, samma observationer gjordes på 1930- och 40-talen efter några svåra frostvintrar.

I början av 1990-talet övergick skadorna till mer långsamt avdöende. Denna typ av ekdöd beror troligen på en kombination av orsaker. Träd som växer på olämplig mark kan bidra till sänkt motståndskraft mot skador. Torka, kalätning av insekter eller kyla kan bli utlösande faktorer. Träden är nu försvagade och ännu mer mottagliga för till exempel honungsskivling, som kan bli den slutgiltiga orsaken till trädens död.

Idag verkar "ekdöden" ha klingat av men fortfarande finns hot mot ekskogarna. Ett sådant är Phytophthora (se nedan).

Bladätande insekter

De insekter som oftast angriper ek är ekvecklare (Tortrix viridana) och allmän frostfjäril (Operophtera brumata). Angreppen kan se dramatiska ut när träden blir avlövade, och  påverkar tillväxten det aktuella året. Om inte angreppen upprepas återhämtar sig träden, men kraftiga angrepp kan minska trädens motståndskraft så att de drabbas av sekundära skadegörare som svampen honungsskivling.

Ekvecklaren rullar ihop ena bladkanten och inne i rullen sitter larven skyddad. Foto György Csoka, Skogforskningsinstitutet i Ungern.

Ekvecklare (Tortrix viridana), foto Kurt Kulac, och allmän frostfjäril (Operophtera brumata), foto Olaf Leillingar. CC-BY-SA-2.5, Wikipedia commons.

Svampskador

Ekmjöldagg (Microsphaera alphitoides) växer på ytan av eklöv och ger bladen en vit och gråaktig färg. Angreppen leder till minskad tillväxt men träden brukar överleva. På unga träd och plantor kan angreppen vara mer allvarliga.

Det finns flera arter av honungsskivlingar (Armillaria spp.). En del är harmlösa medan andra är patogena. Honungsskivlingar attackerar normalt inte friska träd utan är en sekundär patogen som startar i mindre rötter en bit från stammen. När agreppen blir svåra kan träden dö.

Phytophthora

Phytophthora, en algsvamp med flera arter, anses vara en orsak bakom den nuvarande ekdöden i Europa. Phytophthora ramorum anses ligga bakom omfattande ekdöd i Kalifornien på 1990-talet. Algsvampen har därefter spridits till Europa med prydnadsväxter som Rhododendron. 

Vilken omfattning skadorna kommer att få på ek i Sverige är ännu oklart.

Virke

Ekvirke. Foto Hans Fryk.

Ekens splintved är smal och grå- till gulvit. Kärnveden varierar från ljusbrun till grå- eller mörkt brun. Eken är ett av de värdefullaste träslagen i Sverige. Virkets goda slitstyrka i kombination med det dekorativa utseendet gör att det används till bl.a. möbler, parkett, trappor, trösklar, fönsterkarmar, dörrar, paneler och listverk. Traditionellt används eken till vin-, whisky- och sherryfat.

Snabbväxande träd blir hårdare

Eken är ett bandporigt träslag med tydligt markerade årsringar. Virkets utseende karaktäriseras av växlingen mellan vårvedens stora, synliga kärl och sommarvedens finporighet. Märgstrålarna är breda och på den tangentiella ytan framträder de som mörka, höga band. På den radiella ytan ser man dem som ljusare, glansiga fläckar. Virkets utseende och kvalitet påverkas i hög grad av hur fort trädet vuxit. Virke från träd som vuxit snabbt har en större andel sommarved och virket blir därmed tyngre och hårdare än virke som vuxit långsamt. Splintveden är smal och grå- till gulvit. Den skiljer sig tydligt från kärnveden som varierar från ljusbrun till grå- eller mörkt brun.

Beständigt mot röta

Ekens kärnved har den bästa beständigheten mot röta av våra inhemska träslag. Splintveden är inte beständig, men går bra att impregnera och behandla med träskyddsmedel. Ekens bark och ved innehåller stora mängder garvämnen. Detta gör att det lätt uppstår korrosion då virket kommer i kontakt med järn och blåsvarta fläckar bildas. Därför bör man använda rostfria spikar, skruvar och muttrar och undvika stålull vid ytbehandling. Det är garvämnena som ger färskt ekvirke den karaktäristiska, lite sträva doften.

Ekens virke torkar mycket sakta och risken att det vrider sig och spricker är stor. Virkets hållfasthetsegenskaper är något sämre än bokens. Torrt virke går bra att bearbeta både för hand och maskinellt. Efter hyvling får veden en fin yta. Vid spikning och skruvning bör virket förborras. Basat virke kan knivskäras eller svarvas till fanér. Ytbehandling ger gott resultat.

Skepp, möbler och whiskyfat

Traditionellt används eken till fanér, golv, möbler och köksinredningar. Eftersom kärnveden inte är genomtränglig för vätskor och virket är lätt att böja är det lämpligt för tunnbinderi. Vin-, whisky- och sherryfat tillverkas av ek. Idag finns svensk whisky som lagras på nytillverkade fat av ek från Visingsö. Virkets beständighet gör det lämpligt till bro- och vattenbyggnader, syllar, stängselstolpar och vagnfabrikation. Ek används också för tillverkning av likkistor, både i form av massivt virke och fanér. Virke av sämre kvalitet och klena dimensioner används till lastpallar, lådor och som brännved.

Whiskytunnor av ek från Mackmyra whisky. Foto Hans Fryk.

Eken har tidigare varit det dominerande materialet för skeppsbyggeri. I mitten av 1800-talet byggdes Sveriges första fartyg i järn. Efter detta fick eken allt mindre betydelse i detta sammanhang.

Historisk användning av ekollon

Ekollonen användes historiskt främst som svinfoder och utgjorde grunden i svinuppfödningen. Under nödår kunde också ollonen användas som människoföda. Man malde då ollonen och blandade med mjöl vid brödbak. Malda och rostade fungerade de också som kaffesurrogat, som i dansk och norsk folktro ansågs vara en hälsodryck som kunde användas mot halsont, gikt, bleksot och lunginflammation.