Granbarkborrens naturliga fiender

Hjälp de arter som äter och parasiterar på granbarkborren. Det gynnar mångfalden, men det räcker inte för att stoppa angreppen.
Myrbagge (Tanasimus formicarius), en av de viktigare rovskalbaggar som äter granbarkborre.
Bild: Beentree, Wikipedia commons.

Det förs ibland fram att en skog med naturliga störningar skulle vara mindre utsatt för svåra angrepp av granbarkborren eftersom rovinsekter och parasiter (granbarkborrens naturliga fiender) skulle kunna hålla barkborrepopulationen i schack. Det är dock inte så enkelt, speciellt inte när mängden granbarkborrar exploderat till de tal de har idag. Däremot kan mångfalden förbättras genom åtgärder för att hjälpa granbarkborrens fiender.

Granbarkborren uppträder oftast som en sekundär skadegörare, det vill säga en skadegörare som kommer in när ett träd redan har drabbats av en annan skada, t.ex. stormfällning eller torkstress. Om mängden granbarkborrar blir tillräckligt stor räcker dock inte yngelmaterialet i nydöda granar utan insekterna ger sig på även levande och vitala granar. Insekten har då blivit en primär skadegörare.

Skador även i skyddad skog

I en naturskog med en stor blandning av trädslag och åldrar kan det vara glest mellan de nydöda granar som normalt angrips av granbarkborren. Om det uppstår en stormlucka med granar attackerar granbarkborrarna, men det kan vara långa avstånd till nästa eventuella stormlucka, och insekten hinner aldrig bygga upp de stora antal som krävs för att de ska ge sig på levande, stående träd. Den här typen av stora urskogar med stor variation hittar vi dock sällan eller aldrig i Västeuropa. Här har skogen i stället varit föremål för olika huggningar under århundraden, vilket kan ha hjälpt granen och granbarkborrarna på traven.

Det finns många exempel från europeiska skyddade skogar där granbarkborren har drabbats av svåra angrepp, trots att skogen lämnats för fri utveckling. I nationalparken Bayericher Wald i sydöstra Tyskland har nära 6000 hektar granskog dött sedan 1980-talet. Här lämnades skogen för fri utveckling efter 1983 men attackerna på granar har varit omfattande, med toppar i slutet av 1990-talet och 2007 (Lausch m.fl. 2013). Skogen har dock inte varit naturskog för evigt utan var utsatt för omfattande kolvedsavverkningar från 1600-talet och annan avverkning på 1900-talet. Granen har gynnats till förmån för den tidigare blandskogen med bok, silvergran och gran, och det kan vara en förklaring till varför angreppen blivit så omfattande (van der Knaap m.fl. 2013). I nationalparken Harz i centrala Tyskland har också 3000 hektar med granskog dött efter angreppen.

Granbarkborren orsakar svåra angrepp även i svenska skyddade områden. Efter stormen Gudrun fanns det reservat och frivilliga avsättningar där stora mängder stormfällda träd lämnades kvar. En studie följde upp 36 stormluckor i södra Sverige och fann att för varje stormfällt träd angreps ungefär 5 stående granar (Kärvemo m.fl. 2014).

I den stora naturskogen Bialowieza, på gränsen mellan Polen och Vitryssland, har debatten varit livlig om man ska tillåta avverkning av barkborreangripna granar eller inte. I den polska naturskogsdelen är 25 % gran, och många är 60–80 år och äldre, det vill säga i en ålder när de är känsliga för granbarkborrens angrepp. I delar av reservatet gjorde man tidigare saneringshuggningar för att hålla angreppen i schack men sedan 2012 är detta stoppas, och därefter har mängden döda granar flerdubblats (Grodzki 2016).

De naturliga fienderna kan hjälpa till

Åter till frågan om granbarkborrens naturliga fiender. Det finns många arter som lever på barkborrar, som rovskalbaggar (t.ex. myrbagge) och rovlevande flugor (t.ex. styltflugor och stjärtflugor), och även många parasitsteklar. Andra arter, t.ex. allmän barkbock, dubbelögad bastborre och sextandad barkborre, konkurrerar om utrymmet under barken med granbarkborren.

Detaljerade studier på angripna stockar har visat att naturliga fiender kan reducera antalet granbarkborrar kraftigt, upp till över 80 %. Det visar studier bland annat från Sverige (Weslien 1992), Schweiz (Wermelinger 2002) och Kroatien (Kasumovic m.fl. 2018). De här fienderna finns i all skog där det finns barkborrar, men de ökar i mängd när granbarkborrarna blir fler. Många av fienderna har inte bara granbarkborrar som specialitet, utan kan växla mellan olika arter. Om det sker en kraftig stormfällning eller om skogen drabbas av torka med försvagade träd, får granbarkborrepopulationen en knuff uppåt och kan till slut döda även levande granar, något som skett i många av de europeiska reservaten och nationalparkerna.

Inte fler fiender i skyddad skog

Det har gjorts en del undersökningar om de naturliga fienderna är vanligare i skyddad skog än i brukad (citerade i Grodzki 2016) men resultaten är blandade. I Bialowieza och Bayeriche Wald var de inte vanligare än i omgivande brukad skog. Tvärtom har det ibland hittats fler myrbaggar (en av granbarkborrens viktiga fiender) i brukad skog. I en brukad skog med mycket yngelmaterial i form av stubbar och andra avverkningsrester kan till och med fienderna gynnas.

Så vad betyder då detta? Granbarkborren påverkas definitivt av sina naturliga fiender, och om det finns normala mängder granbarkborrar i skogen så bidrar fienderna till att hålla nere antalet barkborrar. Men i de större utbrotten som sker just nu räcker inte fienderna till för att minska angreppen. Då behövs andra åtgärder som sök och plock eller randbarkning (se tips om åtgärder) eller att på sikt skapa en mer varierad skog med en blandning av trädslag.

Gynna fienderna och gynna mångfalden

Även om barkborrens fiender inte lyckas hålla angreppen borta helt och hållet finns mycket att vinna på att gynna dem. Forskare har hittat mer än 140 arter av insekter och spindeldjur i granbarkborrens gångsystem i nyligen angripna träd (Schroeder & Weslien 2020). Det har stor betydelse för den biologiska mångfalden i skogen. Om det döda trädet lämnas kvar och får brytas ner kommer nya arter av både insekter och svampar att ta över. En nyligen angripen gran kan förstås plockas ut ur skogen för att förhindra spridning av granbarkborren, men om barken har lossnat är det för sent, då har skalbaggarna redan lämnat trädet. Då gör det större nytta om trädet får stå eller ligga kvar i skogen.

Lämnar du en högstubbe av gran gynnar du också barkborrens fiender. Finns det gnagspår av den allmänna barkbocken gör den ännu större nytta (se Skogsstyrelsens film nedan).

Så här gör insektsexperten själv

Gunnar Isacsson, entomolog på Skogsstyrelsen, har sin egen metod för att gynna granbarkborrens naturliga fiender.  Här berättar han:

”På min egen fastighet på småländska höglandet har jag sedan mitten av 80-talet tillämpat en egen variant på att odla naturliga fiender. Jag barkar alla granvindfällen med granbarkborre, men låter resten ligga. Dessa koloniseras sedan främst av bleka bastborren och håriga barkborren som ju också utgör mat för barkborrefiender. Jag upplever att jag har mindre problem med granbarkborre på mina 56 ha produktiv skogsmark än mina rågrannar, men har inga siffror på det.”

”Vitsen med att randbarka är att de föräldrabaggar som man inte fräser sönder fortsätter att lägga färdigt sina ägg. Sedan torkar barken ut innan larverna hunnit bli fullvuxna. Barken kan fortfarande koloniseras framgångsrikt av sextandad barkborre, som är betydligt mera torktålig än granbarkborre, och de sextandade duger också som mat åt många granbarkborre-fiender. Den sextandade angriper levande frisk gran bara om det råder mycket extrem torka.”

Gunnar-Isacsson-randbarkad-gran_1200x675px.jpg

En 35 meter lång gran som precis börjat få äggläggande granbarkborre randbarkades med 3 centimeter mellanrum mellan spåren. Foto: Gunnar Isacsson.

Gunnar-Isacsson-myrbagge-på-randbarkad-gran_1200x675px.jpg

Myrbagge som klättrar omkring på en randbarkad stock med ett par synliga randbarkningsspår. Foto: Gunnar Isacsson.

Här är några av granbarkborrens fiender

Myrbaggelarv-foto-Jan-Weslien_1200x675px.jpg

Myrbaggelarv i stambasen på gran. Foto: Jan Weslien.

Medetera_sp-styltfluga-Bernyce-Hollingworth-Wikipedia_1200x675px.jpg

Styltfluga (Medetera sp). Foto: Bernyce Hollingworth, Wikipedia commons.

Allmän-barkbock-Tetropium_castaneum2-Wikipedia.jpg

Allmänna barkbocken (Tetropium castaneum) konkurrerar med granbarkborren om utrymmet under barken, och deras larver kan äta granbarkborrens larver om de kommer i vägen. Foto: Laisverobotams, Wikipedia.

Filmer

Våra kompisar i kampen mot granbarkborren. Gunnar Isacsson från Skogsstyrelsen berättar.

Döda träd - levande skogar. En interaktiv film om den viktiga döda veden och vilka som lever i och av den.

 

Senast korrigerad: 2020-06-26

Kommentarer (0 st)