Slutavverkning - problem

Slutavverkningen är en störning som kan ge upphov till utlakning av näringsämnen och transport av slam. Undvika körskador och lämna skyddszoner är viktiga åtgärder för att skydda vattnen.
Bild: Mats Hannerz

I Sverige slutavverkas årligen ca 200 000 hektar skog. Det motsvarar ungefär en procent av den produktiva skogsmarksarealen. Slutavverkning ger flera typer av miljöeffekter. Det är främst vattnen i närområdet som påverkas. Att lämna trädbevuxna skyddszoner längs vattendrag och sjöar minskar påverkan på de vattenlevande organismerna.

Här listas de viktigaste problemen vid slutavverkning. På en annan sida kan du läsa om motåtgärder.

Ökad avrinning några år

Avrinningen kan vara förhöjd i upp till ca 10 år på grund av att avdunstningen minskar. Ökad avrinning kan leda till ökad erosion och tillförsel av slam till ytvatten, framför allt om det blir hjulspår i närheten av ytvattnen. Ofta ökar högvattenflödena i små vattendrag, men det påverkar sannolikt inte högvattenflödena nämnvärt i stora vattendrag som t.ex. älvar. En förklaring är att hyggesandelen i stora avrinningsområden vanligen är relativt liten.

Ökad näringsutlakning under några år

Slutavverkning ökar utlakningen av kväve och fosfor under ett antal år. Utlakningen kan påverka artsammansättningen i vattendragen och försämra vattenkvaliteten nedströms. Den förhöjda näringsutlakningen i kombination med ökad ljusinstrålning (om träden i skyddszonen avverkats) kan medföra att mängden trådalger ökar kraftigt i små vattendrag. Det ändrar artsammansättningen i vattendragen. De biologiska effekterna är troligen störst under de första åren och i små vattendrag.

Utlakningen av kväve beror på att avrinningen och utbudet av kväve i marken ökar. Kväveutlakningen är förhöjd i uppskattningsvis 5 år i södra Sverige och 10-15 år i norra Sverige. Hur stor den totala utlakningen är i olika delar av landet är dock fortfarande oklart. Totalt sett över skogens omloppstid har oftast betydligt mer kväve tillförts skogen via stoft och nederbörd än den mängd som transporterats bort genom utlakning. Fosforutlakningen tycks också öka.

Näringsutlakningen från hyggen har marginell betydelse för belastningen på Östersjön och Västerhavet. De största bidragen till haven utgörs av utlakning från de stora arealerna trädbevuxen skogsmark (bakgrundsutlakning, som inte är kopplat till skogsbruksåtgärder), myr och fjäll och andra källor som jordbruksmark, reningsverk m.m. Om man lyckas begränsa utlakningen från hyggen ger det störst effekt lokalt.

Utlakningen av nitratkväve efter slutavverkning kan bidra till att det avrinnande vattnet blir surare under en period. Även markens surhetstillstånd påverkas då man skördar biomassa från skogen. Ju större skörd, desto större bidrag till markförsurningen. Att skörda hela träd ger därför ett större bidrag till markförsurningen än då enbart stammarna skördas.

Avverkning av kantzoner missgynnar vattenorganismerna

Tillförseln av näring från träden i form av blad, barr, kvistar, insekter med mera upphör då liksom tillförseln av grov död ved. Solinstrålningen ökar och temperaturen i vattendraget stiger ofta. Men det finns exempel som visar att temperaturen kan sjunka. Ett ökat inflöde av kallt grundvatten kan vara en förklaring. När bäckvattnet värms upp ökar risken för att vattenorganismerna ska drabbas av syrgasbrist. Vid översvämningar kan skyddszoner med träd minska vattenhastigheten och risken för erosion.

För mycket kvistar kan bli vandringshinder

Om avverkningen gör så att att vattendraget fylls med kvistar och grenar kan det bli ett vandringshinder för vattenorganismerna. Dessutom ökar det risken för syrgasbrist. 

Vid avverkning av träd nära vatten ska kvistningen ske så att kvistar och grenar hamnar på land och inte i vattnet. Det gäller även vid röjning och underröjning inför en avverkning.

Senast korrigerad: 2016-11-03

Kommentarer (0 st)