Norra barrskogsregionen

Den norra barrskogsregionen (boreala regionen) utgör en del av det barrskogsbälte (taigan) som sträcker sig runt hela det norra halvklotet. Precis som namnet säger präglas skogarna av barrträd.
Bild: Mats Hannerz

Brandpräglande miljöer

I den sydöstra delen av regionen finns förekomster av alm, ask och lind medan ek saknas. Björk och asp förekommer i hela regionen.

Hela regionen är i grunden präglad av brand som dominerande störningsfaktor. Dels av naturliga bränder längre tillbaka i tiden, dels av anlagda bränder under senare tid. Nu för tiden är bränderna i stort sett eliminerade. I fuktiga och terrängskyddade områden finns det fortfarande refugier där bränder varit ovanliga eller inte alls förekommit.

Då man rör sig västerut ökar höjden över havet. I inlandets höglägesskogar liksom i fjällbarrskogarna som gränsar mot fjällkedjan är klimatet kärvare. Barrskogen når så högt som 800-900 meter över havet i Jämtlands län men bara 400-450 meter över havet längst upp i Norrbotten. I Jämtland finns också ett starkt oceaniskt inflytande vilket också reducerat brandrisken.

I Norrland utgörs ungefär en tredjedel av landarealen av berg, fjäll och myrområden. Längs kusten och långt in i älvdalarna är marken bördigare och här är kulturpåverkan också störst.

Karakteristiska naturtyper i den norra barrskogsregionen

Tallskogar

Tallskog i Effaråsen, Dalarna. Foto Mats Hannerz.

Tallskog i Effaråsen, Dalarna. Foto Mats Hannerz.

Flerskiktade tallskogar var förr mycket vanliga i hela landet. Dessa skogar innehöll en mängd månghundraåriga tallar blandat med yngre generationer av tall. Skogstypen gynnades av milda bränder där många tallar kunde överleva med sin tjocka bark och sin höga krona.

I tallskogen fanns också lövträd. Vårtbjörken kan överleva milda bränder och aspen överlever med rotskott. Granarna klarade sig i de partier som undgått brand. De flerskiktade tallskogarna blev hårt ansatta när det exploaterande skogsbruket bredde ut sig. De grövsta tallarna höggs bort samtidigt som stora delar av träden kunde lämnas kvar i skogen. Granen kunde sedan ta sig in i de luckhuggna bestånden.

Granskogar

Granskog, Värmland. Foto Mats Hannerz.

Granskog i Sunnemo socken, Värmland. Foto Mats Hannerz.

Granen behöver inga radikala störningar för att leta sig in i skogen. Den är ett skuggtåligt sekundärträd som successivt kan föryngra sig i luckor i skogen. Luckorna kan uppkomma genom insektsangrepp, storm eller svampangrepp.

Det är emellertid svårt, eller närmast omöjligt, att hitta en svensk granskog utan brandspår i form av brandstubbar eller kolrester i jorden. I Norge med mer fuktigt klimat finns dock urgamla granskogar som i princip aldrig brunnit, de har istället föryngrat sig successivt. Under seklen före 1900-talet var granen sannolikt tillbakaträngd på grund av allt eldande och naturliga skogsbränder.

Det hårda tamdjursbetet gav dock granen en fördel och riktigt gamla beteshagar och fäbodnära marker domineras idag av gran och en. Om skogen lämnas orörd uppstår med tiden de typiska egenskaperna för intern dynamik, olikåldriga levande träd, lågor och döda träd i alla dimensioner och nedbrytningsstadier. Markskiktet brukar domineras nästan helt av mossor.

Lövbrännor

Björkskog, ung. Foto Mats Hannerz.

Foto Mats Hannerz.

Lövbrännor uppkommer oftast som ett resultat av hårda bränder som slår ut hela bestånd, som efter en kronbrand. Efter branden är det lätt för pionjärträdslag att etablera sig.

Björkarnas frön finns på plats i fröbanken. Aspen kan överleva via rotsystemet men på bränd mark etablerar den sig också med frön. Även sälgen har lättspridda frön, den kan dessutom skjuta gröna skott från gamla, till synes döda sälgar.

Slutresultatet blir en stamtät pionjärlövskog, där enstaka tallar kan finnas. Med tiden minkar lövinslaget till förmån för granen, men spåren består länge; grova levande lövträd och död lövved blandat med gran och tall. Det är en naturtyp som nästan helt försvunnit idag, men som till viss del går att efterlikna genom att gynna lövträd i röjningar, gallringar och slutavverkningar.

Gråalskogar

Gråal längs Svartån, foto Mats Hannerz.

Gråalen etablerar sig lätt i erosionsmark längs älvbrinkar, här i Svartån, Sunnemo socken i Värmland. Foto Mats Hannerz.

Efter Bottenviken och Bottenhavets landhöjningsstränder finns bestånd av gråal, ofta med underväxt av hägg. Yngre bestånd av det här slaget, som vetter mot havet, är självsådda på mark som människan aldrig använt - alltså i princip urskogar. Efterhand som landet höjer sig tränger sig fastmarksträd, som tall och gran, på. Dessa bestånd är därför stadda i ständig vandring ut mot havet.

Längs de stora älvarna där det finns finmaterial i niporna kan också gråalen bilda bestånd genom sin förmåga att bilda rotskott och att tåla erosion. Många av dessa bördiga marker var tidigare utnyttjade för slåtter och bete.

Blandskogar

Ofta uppträder tall, gran, lövträd och gråal i typiska bestånd men ännu vanligare är blandade bestånd. Man kan se hela historiken genom att ge akt på åldersfördelningen bland de olika trädslagen. Som regel finns ett krontak med tall, gran, asp och björk. Men under dessa träd är det ofta bara gran i yngre åldrar. Med tiden tar granen över utom på de allra magraste markerna.

Värt att värna i norra barrskogsregionen

Det här behövs det mer av i den norra barrskogsregionen:

Riktigt gamla tallar

Det är fortfarande stor brist på riktigt gamla tallar, över 300 år, i den norra barrskogsregionen. De försvann i hög grad i samband med de hårda dimensionshuggningarna. Än större är bristen på brandskadade tallar. Brandskadade tallar fyller en delvis annan funktion än oskadade tallar; både som döda, som torrakor och som lågor.

Glesa och brandpåverkade tallskogar

Öppenheten i tallskogen är också viktig, många arter är beroende av värme. Kort sagt är skapandet av naturlika tallskogar den största skogliga utmaningen i den här regionen eftersom leveranstiden av sådan skog kan räknas i många sekler. Det krävs dessutom naturliga eller anlagda bränder för att skapa dem. Om bränning av olika skäl inte kan utnyttjas kan mekaniska metoder för att öppna upp skogarna, skapa luckor och död ved vara ett alternativ.

Sena successioner av lövträd

Granen brukar snabbt vara på plats i tallskogens luckor. Den stjäl både ljus och värme från många lavarter och vedinsekter som trivs bättre i den öppna skogen. Den brandpräglade skogen är stadd i ständig förändring, även om tidshorisonterna är långa. Skogstypen kan antingen nyskapas successivt på nya marker eller underhållas genom så kraftiga gallringar att lövträden tillåts föryngra sig. Lövbrännornas stora naturvärden infinner sig relativt sent i skogens utveckling och hänger samman med när lövträden dör.

Orörd gammal granskog

För granskogens del är det inte den stora bristen på gamla träd i sig som är bekymret utan bristen på bestånd som får sköta sig självt för all framtid. Sådana skogar bör helst ligga i terrängskyddade, bördiga lägen. Gärna med närhet till fukt i form av småkärr, bäckstråk och myr- eller sjökanter. Till skillnad från i tallskogarna utvecklas naturvärden i form av lågor och stående döda träd relativt snabbt i granskog som lämnas för fri utveckling

Senast korrigerad: 2017-04-18

Kommentarer (0 st)