Kulturspår i östra Mellansverige

Östra Mellansverige till stora delar är ett mosaiklandskap där odlingsbygder och avbryts av mindre skogsområden. Landskapet har utnyttjats under lång tid och också påverkats av landhöjningen.
Ett mosaiklandskap i östra Mellansverige
Bild: Martin Holmer

Östra Mellansverige har regelbundet utnyttjats under mycket lång tid och bosättningen har påverkats av strandförskjutningen. Samtidigt har olika delar av landskapet nyttjats på olika sätt och med varierande intensitet under historiens gång. Därför kan man i vissa landskapsavsnitt finna kulturlämningar som i andra delar av landskapet försvunnit på grund av senare tiders landskapsutnyttjande.

Här beskrivs några typiska kulturlämningar i landskapet.

Rösegravar

Rösegravar. Illustration Martin Holmer.

Illustration Martin Holmer

Bronsålderns mest monumentala gravanläggningar är rösena. Runda och med kal stenfyllning ligger de ofta ensamma eller i mindre grupper längs höjdsträckningar i dagens skogsmark. De största, som också är de äldsta, kan vara upp till 30-40 m i diameter. Vanligen är de dock 7-15 meter. I många områden dominerar flacka stensättningar av samma kala stenmaterial som rösena.

Skärvstenshögar

Skärvstenshögar. Illustration Martin Holmer.

Illustration Martin Holmer.

Bronsåldersboplatsernas skräphögar är till stor del skörbränd sten blandad med övriga rester från hushållet. Stenarna användes vid uppvärmning genom att de hettades upp och lades i vätska, som därigenom började koka. Skärvstenshögarna är idag övertorvade, men känns lätt igen på de sotiga, skörbrända stenarna. Intill skärvstenshögarna finns alltid boplatsytor och ibland tydliga röjningar.

Fornborgar

Fornborg. Martin Holmer.

Illustration Martin Holmer.

Fornborgar är försvarsanläggningar av stenvallar, vanligen omkring ett krönparti av ett högt berg. De utnyttjades under hela järnåldern och vissa var bebyggda. Idag kan de ligga så väl inbäddade i skog att vi inte ser det strategiska läget med vid utsikt över nejden eller uppgrundade farleder, vilket ofta var orsaken till att fornborgen lades just där.

Hällristningar

Hällristningar. Illustration Martin Holmer.

Illustration Martin Holmer.

Hällristningar från bronsåldern förekommer främst i vissa områden, t.ex. sydvästra Uppland och Norrköpingstrakten, men också i Södermanland och Tjust skärgård i Kalmar län. De består av figurer som är huggna, knackade eller slipade in i fast häll. Vanligast är skepp, men även djur och människofigurer, likaså älvkvarnar, svärd och andra vapenfigurer. Vanligare än figurristningarna är ristningsytor med enbart skålgropar eller älvkvarnar - runda, nerknackade och slipade gropar med några centimeters diameter.

Torpgrunder, igenväxande betes- och slåttermarker

Igenväxande betesmark. Illustration Martin Holmer.

Illustration Martin Holmer.

Under 1700- och 1800-talen växte små torpstugor för böndernas dagsverkare upp på utmarken eller allmänningen. Där låg även de soldattorp och båtmanstorp som byamännen skulle hålla sin soldat eller båtsman med. Grunder och övriga lämningar finns ofta i skogsmark.
Ängarna har i stor utsträckning uppodlats och hagarna växer igen eller beskogas. Därför påträffas gamla hägnader av trä eller sten i skogsmark. De är tillsammans med enbuskar och lövträd de sista minnena från tidigare markanvändning.

Stensträngar

Stensträngar. Illustration Martin Holmer.

Illustration Martin Holmer.

De äldsta hägnader vi känner till har nötts ned så att de idag består av en eller flera parallella, delvis övertorvade stensträngar. De ligger i samband med odlingsrösen, boplatser och gravar och kan främst dateras till äldre järnålder. Stensträngar är vanligast i skogs- och hagmarker i Östergötland men finns också i delar av Mälardalen.

Runstenar

Runsten. Illustration Martin Holmer.

Illustration Martin Holmer.

De flesta runstenarna är från 1000-talet - sen vikingatid - och belägna längs dåtida vägar. Idag kan de ligga i skogsmark om vägsträckningen ändrats. Läget var viktigt eftersom man ville att så många som möjligt skulle se dessa minnesmärken över bortgångna släktingar. Många flyttades dock till kyrkan, då denna byggdes. I Mälardalen finns också runristningar på berghällar.

Äldre järnåldersgravfält

Äldre järnåldersfält. Illustration Martin Holmer.

Illustration Martin Holmer.

Under äldre järnålder begravdes de döda i gravfält. De vanligaste gravformerna är stensättningar, där de äldsta är runda eller oregelbundna med grov stenfyllning. Yngre är låga, välbyggda och gräsbeväxta, ofta runda men även kvadratiska eller triangulära. Andra gravtyper är domarringar, runda eller kvadratiska stenkretsar och enstaka resta stenar. Gravfälten ligger ofta i högre, lättdränerad terräng på visst avstånd från de nuvarande byarna.

Yngre järnåldersfält

Yngre järnåldersfält. Illustration Martin Holmer.

Illustration Martin Holmer.

Gravfälten från yngre järnålder består av runda högar och övertorvade stensättningar. De är belägna på dalsluttningar eller moränbackar nära de gamla byarna. Oftast är byarna kontinuerligt bebodda fram i våra dagar och gravfälten kan idag ligga i hag- eller skogsmark eller på åkerholmar.

Senast korrigerad: 2016-11-05

Kommentarer (0 st)