Kulturspår i mellansvenska inlandet

Lämningar från forntida fast bondekolonisation är få i det mellansvenska inlandet. I stort sett är Storsjöbygden i Jämtland och Siljansbygden de enda områdena med lämningar av någon omfattning.
Mellansvenska inlandet
Bild: Martin Holmer

I övrigt kännetecknas det mellansvenska inlandet av lämningar efter nomadiserande människors tillvaro under tusentals år.

I inlandsområdet finns boplatslämningar från äldsta stenålder fram till sen järnålder och medeltid. Industriellt började skogen nyttjas genom järnframställning under tidig järnålder. Senare kom även skogens råvara till användning genom tjärframställning, kolning samt i senare tid mer förädlade produkter. Ett intensivt fäbodväsende utvecklades med kulmen under 1800-talets slut. Under tidig medeltid etablerades hundratals nybyggen i marginalområdena. De övergavs under 1300-talets slut, förmodligen genom Digerdödens härjningar och har sedan dess legat öde. Dess ödesbölen är nu registrerade som fornminnen.

Blästerugnar och järnslagg

 blästerugn. Illustration Martin Holmer.

Illustration Martin Holmer.

Blästerugnar och järnslagg är vanliga i södra Norrlands inland ner till bergslagsskogarna. Man började framställa järn i ganska stor omfattning under järnåldern, särskilt i nuvarande Gästrikland och centrala och södra Dalarna. Även vid Jämtlands och Härjedalens vattendrag finns sådana blästerugnar. Övermossade slagghögar finns fortfarande oupptäckta i skogarna. Vissa platsnamn kan vara ledtrådar. I omedelbar närhet av blästerugnarna finns ibland lämningar efter den träkolsframställning som var nödvändig för processen. De äldsta lämningarna är i form av gropar. Senare kolade man i små liggmilor.

Ödesbölen

Ödesbölen. Illustration Martin Holmer.

Illustration Martin Holmer.

Ödesbölen (övergivna medeltida bondgårdar) är en mycket speciell fornlämningsgrupp i Storsjöbygdens utmarker i Jämtland samt i Åredalen och på en del andra håll. Ett par hundra ödesbölen finns registrerade. De anlades under tidig medeltid och övergavs några hundra år senare. I många fall kan man se de gamla åkerterrasserna som avgränsar åkerytor. De övergivna gårdarna kom ofta att senare nyttjas på så vis att man använde de gamla åkrarna som slåttermarker.

Fångstboplatser

Fångstboplatser. Illustration Martin Holmer.

Illustration Martin Holmer.

Fångstboplatserna ligger på sand- och grusstränder vid de stora sjö- och älvsystemen. De är belägna på uddar och med självdränerande underlag. Vid ut- och inloppen finns talrika och stora boplatslämningar. Här har fiske och fångst varit särskilt gynnsamt. På dessa boplatser finns skörbrända stenar från forntida härdar, spill från redskapstillverkning av sten och ibland borttappade eller trasiga föremål i kvarts, skiffer eller flinta. Boplatsernas utsträckning från stranden och inåt land är nästan alltid okänd, därför krävs försiktighet vid markanvändning i dessa miljöer.

Gravhögar och stensättningar

Gravhögar. Illustration Martin Holmer.

Illustration Martin Holmer.

Gravhögar och stensättningar, s.k. skogsgravar, är sällsynta och svåra att urskilja men kan förekomma i krönlägen och alltid i anslutning till vattnet. Ibland är de samlade till mindre gravfält med inslag av triangulära stensättningar. De syns som en övermossad stenpackning med några meters diameter och ofta bara ett par decimeter över omgivande mark. I Härjedalen finns högar på högt belägna fäbodvallar. Skogsgravar är vanligast i Dalarna, ibland samlade i gravfält.
kalkugnsruiner

Samiska kulturlämningar

Bengömmor. Illustration Martin Holmer.

Illustration Martin Holmer.

Samiska kulturlämningar finns i större delen av detta område. Under äldre tid rörde sig samer över hela det norrländska inlandet och även ut mot kusterna. Här finns också kåtatomter, rengärden, härdar, bengömmor m.m. Ett nomadiserande folk lämnar få spår och därför är det ovanligt med annat än namn som påminner om samernas äldre historia utanför de nuvarande renskötselområdena.

Fångstgropar

Fångstgrop. Illustration Martin Holmer.

Illustration Martin Holmer.

Fångstgropar är kanske den vanligaste fornlämningen i ren skogsmiljö. I Norrland finns närmare 30 000 fångstgropar registrerade. Majoriteten ligger i den inre norrländska barrskogszonen. De är särskilt talrika i ett område från centrala Jämtland, norr om Storsjön, över norra Medelpad, hela Ångermanland och in i södra Lappland. De ligger gärna i långa rader och spärrar älgstråk mellan naturliga hinder. Ofta är de belägna på lättgrävda tallmoar. Fångstgroparna har ibland anlagts för över 5-6000 år sedan. De flesta är dock byggda under medeltiden.

Fäbodar

Fäbod. Illustration Martin Holmer.

Illustration Martin Holmer.

Fäbodar har funnits på många platser. I Dalarna fanns fäbodar under 1300-tal och i Ångermanland från medeltid. De allra flesta fäbodarna är dock från senare tid. Nästan varje norrländsk by hade fäbodar som ofta hade namn efter byn. De enskilda bodarna hade dessutom namn efter släkten eller ägaren. Det finns platser i skogen som var fäbodar innan 1800-talets fäbodväsende. De är i regel bevarade endast i folkminnet som "Gammalfäbodar". Fäbodar är mycket värdefulla kulturmiljöer med stora botaniska värden såsom utrotningshotade örter, och ett i övrigt rikt växt- och djurliv.

Skogsbrukets lämningar

Skogsbrukets lämningar. Illustration Martin Holmer.

Illustration Martin Holmer.

Skogsbrukets lämningar är av annan karaktär än de äldre brukningsspåren. När industrialiseringen kom igång i Sverige i mitten av 1800-talet inleddes ett intensivt markutnyttjande. Det byggdes skogsarbetarkojor, körvägar, dammar för flottning liksom flottningsrännor. I vattendragen byggdes ledarmar av grov sten. Träkolsframställning hade funnits länge men större antal milor restes och kolarkojor byggdes intill. Tjärdalar producerade stora mängder trätjära, särskilt i de stora områdena med tallhedar.

Senast korrigerad: 2016-11-05

Kommentarer (0 st)