Svartgran (Picea mariana)
Den nordamerikanska svartgranen är ett alternativ på fuktiga och frostlänta marker. Den har dock aldrig fått något genomslag i svenskt skogsbruk. I början av 1980-talet framhölls den som ett alternativ för att fylla igen "virkessvackan". Eftersom så få torvmarker planteras idag har den blivit mindre intressant.
Svartgranen växer från "kust till kust" i norra Nordamerika, där den kan bilda bestånd på myrar och hedar, och uppträda som pionjärträd efter skogsbrand.
Utseende
Svartgranen har en smalare krona, kortare och ljusare barr, och en mörkare stam än vår inhemska gran.
Passande marker
Svartgranen passar där vår inhemska gran har dåliga förutsättningar, såsom frostlänta, näringsfattiga, vattensjuka och gräsrika marker, särskilt torvmark. Får arten välja själv, växer den dock bäst på väldränerade fastmarker.
Tillväxt
En högre överlevnad och snabbare ungdomstillväxt gör att svartgranen kan ha högre produktion än inhemsk gran på fuktiga och frostlänta lokaler. Granens tillväxt är dock mer uthållig. Försök i södra Sverige tyder på att granen är vinnare på sikt på de flesta marker.
Virkesegenskaper
Svartgranen är en viktig råvara för massaindustrin i Kanada och norra USA. Dess långa fibrer och höga densitet gör den populär. Sågtimmerkvaliteten är också hög.
Skador
Svartgranen kan drabbas av frosttorka och höstfrostskador om fel provenienser används.
Föryngring och skogsskötsel
Svartgranen planteras och sköts som vanlig gran. Den klarar av att växa tätt, och kan sannolikt planteras i tätare förband utan att tappa tillväxt. Tillväxten kulminerar tidigare än för vanlig gran, och omloppstiden kan därför vara kortare. Svartgranen är framför allt ett alternativ på marker som är för fuktiga och frostlänta för vår inhemska gran.
Frökällor
Svartgran från östra Kanada (Quebec och New Brunswick) har hög tillväxt, men växer längre på hösten och riskerar att drabbas av höstfrost- och vårvinterskador. Svartgran från västra Kanada (Alberta, British Columbia och Alaska) har en tidigare invintring men också tidigare skottskjutning, vilket ger lägre tillväxt och högre risk för vårfrostskador.
I södra Sverige (med mindre risk för höstfroster) kan provenienser från New Brunswick, Quebec, Ontario och östra delen av Manitoba användas.
I mellersta Sverige bör de mest kustnära, östliga, provenienserna undvikas. Däremot kan området förlängas i väster till östra Saskatchewan.
I norra Sverige kan mer västliga provenienser användas, från Alberta och British Columbia.
Det saknas inhemska fröplantager. Ett alternativ är att plocka kottar i bra bestånd i Sverige.