Douglasgran (Pseudotsuga menziesii)

Douglasgranen växer naturligt i västra Nordamerika. Den kan vara mycket snabbväxande men är samtidigt känslig för frostskador i ungdomen.
Douglasgran (Pseudotsuga menziesii)
Bild: Mats Hannerz

Douglasgranen växer naturligt i västra Nordamerika. I kustnära områden kan den bli mycket hög, upp till 100 meter. Arten är införd till Europa, och är en av de vanligaste exoterna i Tyskland och Frankrike. I Sverige har douglasgranen odlats de senaste hundra åren men i mycket liten skala. klimatförändringar med ett varmare klimat och längre vegetationsperioder gör att douglasgranen har potential att odlas i större utsträckning. Det finns två varieteter, inlandsformen (P. menziesii var. glauca, ibland kallad grå douglas), och kustformen (P. menziesii var. viridis, ibland kallad grön douglas).

Utseende

Douglasgranen är smalkronig som ung och får breda kronor som äldre. Barken är till en början slät och blir med åren djupt fårad. Barren är 2-2,5 cm långa, flata och mjuka. De sitter mer eller mindre platt ut från skottens båda sidor och påminner om ekorrsvansar. Kottarna är karakteristiska med ett spetsigt täckfjäll som sticker ut mellan fröfjällen.

Passande marker

Arten har små markkrav för överlevnad men växer bäst på frisk till fuktig väldränerad mark. Den klarar även lite torrare mark. Proveniensvalet är avgörande för att säkerställa en hög överlevnad och tillväxt. I Skåne och Halland kan man troligen använda de flesta provenienserna, men kustprovenienserna ger högst tillväxt. I övriga delar av landet är troligen inlandsprovenienser att föredra för att klara det hårdare vinterklimatet.

Tillväxt

Det finns inga bra produktionsjämförelser i Sverige, men arten växer troligen lika bra eller bättre än svensk gran. Erfarenheter från Sydsverige tyder på att tillväxten är mer uthållig än hos gran.

Virkesegenskaper

Virket, som ofta benämns Oregon pine, är hårt, hållfast och rötbeständigt med röd och vacker ådring. En annan eftertraktad egenskap hos virket är formstabilitet. Det kan användas till panel, plywood, fönster och byggnadskonstruktioner med höga hållfasthetskrav.

Skador

Plantorna är känsliga för både vår- och höstfrost samt frosttorka. Douglasgranen är också utsatt för viltskador, både i form av bete och stamfejning. Arten kan drabbas av en skyttesvamp, Rhabdocline pseudotsugae, som ger barravfall. Plantorna bör skyddas mot snytbagge de första åren.

Douglasgranen är känslig för rotröta i ungdomen, men är mer tålig som äldre träd. Unga träd är stormkänsliga, men äldre träd är mer stabila än inhemska granar, framför allt på marker med djupt jordlager.

Ungskog med douglasgran i Asa. Foto Mats Hannerz.

Ungskog med douglasgran tillsammans med självföryngrad björk, tall och gran. Foto Mats Hannerz.

Föryngring och skötsel

Eftersom douglasplantor är frostkänsliga kan plantering under skärm eller i en sluttning underlätta föryngringen. Ännu viktigare är troligen markbehandlingens kvalitet - plantering utan markberedning är inte att rekommendera. Risken för viltbetning varierar. I utsatta områden kan föryngringen gärna hägnas, men på många marker klarar sig plantorna bra mot vilt om de behandlas med något viltskyddsmedel.

I en tidig kvalitetsgallring kan träd med dålig kvistkvalitet tas bort. Trädslaget tål stamkvistning mycket bra och detta är oftast en förutsättning för produktion av högkvalitativt virke.

Frökällor

Arbetet med att få fram svenska fröplantager med douglasgran pågår. Det finns för närvarande två anläggningar i södra Sverige. Många bestånd i södra och mellersta Sverige härstammar från danska bestånd eller från södra British Columbia i Kanada och norra Washington i USA. Fina svenska bestånd kan utnyttjas för frötäkt.

Senast korrigerad: 2017-05-30
Barr
Ståndort
Tillväxt och förråd
Skador

Kommentarer (0 st)